Vi förstår inte varandra. Men vi vill förstå varandra. Den glada och nyfikna servitrisen tittar på mig och blandar alla språk hon kan. Jag hämtar upp de ord jag förstår. Jag upptäcker att mitt ringa ordförråd i tyska kan användas, min ytterst begränsade italienska kan användas. Det mest berikande är kroppspråket där gester och pekande stöttar oss i vårt möte. De vackraste språket är det som sker i ögonkontakten. Om inte ögonkontakt och värme är etablerad så vete fåglarna hur jag skulle våga pröva mina ord eller blotta min oförmåga.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Positivt samarbete:) Som i skolan, läraren och eleven möts och det skapas demokrati.