Efter fyra espresso är jag redo att möta dagen. Jag tycker om att sitta och titta på människor, hur de samtalar med varandra, hur de tittar på saker och ting, hur de ser upp mot himlen och hur barnen kontaktar sina föräldrar, hur mormödrar håller sina barnbarn i gamla händer och hur ljuset förändras under dagens lopp.
Igår såg jag en lycklig liten unge gå i sidleds för att han hade en berättelse i hela kroppen och mamman lyssnade så intensivt. De skrattade gott båda två. Bilden sitter kvar och påminner om att relation och innehåll gör att vi kan dela. En berättelse kan aldrig bli en berättelse utan att det finns en lyssnare. Lyssnaren föder berättaren.
Pojken gestikulerade lyckligt. Som man gör då någon lyssnar på det man har att säga.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
