Skogspromenaden

Detta språket! Vindarna i träden. Rötterna i jorden. Andakten knäpp från något osynligt. Mina fötters tankar i myllan. Jag trampar snett på en slingrande rot och jag sätter fötterna i en fuktig mossa. Dofterna starka. Stammarna riktar sig mot ljuset. Ögonen får riktning av dem. Jag ser himlen där över trädkronorna. Jag ser ljuset som slår över stigen. Skogen leker med ljuset. Några blåbär hänger kvar i blåbärsriset.

Denna tystnad. Detta ljud. Jag lyssnar inåt. Hör hur jag skriker, småpratar och viskar. När jag högljutt lyssnat till de första meningarna som måste sägas, kommer det vänliga småpratet och slutligen den inre viskande rösten. Jag lever. Jag andas. Skogen omfamnar mig. Jag går. Mina fötter, ben och armar för mig längre och längre in. Jag bryter en kvist med min tyngd. Det slår mig att jag och älgen bryter kvistar.

I vattenhörnet ligger en andfamilj stilla. De har sökt nattro. Så stilla ligger de. Ihop.

Mopedljudet påminner om civilisationen. Det erövrar skogen. Ett tonårsgäng äntrar gläntorna. Jag tänker att de valt en vacker plats. Att de behöver den. Även om de kommer med sina burkar och sina högljudda röster. En dag kommer de att lyssna till något annat här.

Det här inlägget postades i Bildpromenaden, Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.