Då jag går förbi denna skylt hukar jag mig för det som eventuellt ska komma. Signalfärgen är varning. Jag ska varnas för någonting. Jag ser omedelbart upp.
Om jag vore okunnig i läsandets konst skulle jag livligt föreställa mig det bergras, de stenar som skulle kunna hagla över mig om jag inte är försiktig och tar ett kliv åt sidan. Jag ser också stenarnas fart och eventuella riktning. Jag måste alltså ta några ordentliga kliv åt sidan för att rädda mig från de vinande stenbumlingarna som eventuellt kan hota mig.
Men om jag inte bryr mig om det bildliga utan mer förhåller mig till texten så är ju den minst lika farlig – snöras och istappar är allvarliga hot i en storstad!
Men det är samspelet mellan orden, bilden och verklighetens kontext som gör mig förbryllad. Skylten är uppsatt långt ifrån själva huset. Jag är nu nästan ute på gatan – och där är det farligt också – där rusar bilarna fram i hänsynslös fart och i blindo för de kliv jag nu är i färd med att ta. Så om jag förstår skylten rätt så måste jag skynda förbi, för snart så bombarderas jag av stenbumlingar som är riktade mot mitt håll.
Jag rusar!
Det är en storstadsdjungel!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
