Jag skrev en artikel om mitt möte med skolan. Den publicerades för många, många år sedan, 1992. Så här skrev jag:
FÖNSTER GER INBLICK I VERKSAMHETEN
Jag väljer alltid den ingång som ligger längst ifrån mitt mål då jag går på besök till klass 1 c. Längst ned, i den enda, men försterrika korridoren i den provisoriska baracken, ligger min sons klassrum. Jag öppnar dörren. Till vänster fritidshemmet Gula Stugan och till höger ser jag två tvåor.
Det är verkligen tillåtet att titta in genom fönstren och se elever och lärare i deras arbete. Det ser lugnt och trivsamt ut. Det är också mysigt att se fritidspersonalen göra något roligt med de ungar som ännu inte börjat sin skoldag.
Matmor är i färd med någonting i matsalen. Jag nickar mot henne och tänker hur välkommen jag var då jag gästsmakade maten. – Tänk att hon kan så många av elevernas namn”. Vidare i korridoren kommer jag till ettornas klassrum och möts av glada blickar från lärarna.
Mittemot i ett annat rum, sitter en annan lärare med några barn vid ett runt bord. De är så inne i sitt att de inte lägger märke till mig. Jag får lust att knacka på rutan:
– Hej det ser så fint ut när ni sitter där!
Det slår mig att min rädsla för denna provisoriska skola och min sons skolstart är försvunnen. Det är ingen tyst korridor med jackor och skor som de enda spår av barnen, inga svaga ljud från en stängd dörr, en lärarens röst som når ut.
Nej, här är skolvärlden synlig för en genomvandrande förälder. En skola som bjuder på inblickar. Jag är så nöjd och så tacksam att blev just så här. Ingen verkar störas av en nyfiken förälder. Jo … när jag slutligen når fönstren till min sons klassrum hör jag någon säga – Nu kommer din mamma!