Det var begravning idag. Här hemma sitter jag med tankarna om livet. Jag vill minnas och bereda en liten plats åt den som fanns en gång. Jag vill veta att en sådan stund finns på den arbetsplats hon verkade. Hon var min arbetskamrat. Hon var mångas arbetskamrat. Vi delade henne. Hon delade med sig av sina kunskaper. Böckerna låg i höga travar på hennes bord. Hon läste på. Hon läste in. Hon läste.
Så står man där vid kaffeautomaten. Den som rosslar och låter för det gemensamma kaffet och för den stund då man slår sig ned i kommunens soffa och småpratar om ditten och datten. Åh detta liv. Denna stund av samtal. Denna närvaro.
En begravning är ett sista farväl. Jag var inte där. Jag var här. Och det svåra att känna att jag inte fanns där för att tänka, känna och minnas de där sista stunderna av livsgemenskap. Döden lämnar ett så ofantligt tomrum. De ekar tomt till en början. Sorg kan minska livslust och livsljus. Långsamt kliver något in över tomrummet och kräver utrymme och då … då kanske man säger åt den som kommer att maka sig undan. Man bevarar platsen för den som inte längre finns.
Tomrum är en sorg utan ord. En plats i en soffa i ett kommunalhus gapar tom. Det ekar minnen i ett kontorsrum. En kontorsstol bär fortfarande spår av en människa att minnas. Det går inte att packa undan en människas utrymme. Det märkliga med tomrummet är att det väntar in alla minnen och alla känslor. Där flyttar de in. Där håller de liv i samtalen och livsäventyret. Det som vi delade en gång. Du som är död. Jag som ännu är levande.
Jag vill med dessa ord tacka en kär kollega. Det får bli offentligt för det här är hennes plats.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
