Min första anställning var vid Nordiska Kompaniet. Jag var mycket ung. Kanske den yngsta de anställt. Jag var mycket nervös då jag sökte arbetet. Satt på mina händer. Pratade en aning blygt och tittade i ögonen på den som ställde frågor till mig. Jag tror jag var strax över 15 år.
Den som anställde mig var chef. Det var mitt första möte med en chef. Chefen såg vänligt på mig.
– Jaha du, du vill arbeta här?
– Ja, svarade jag.
– Och då får det bli så, sa chefen.
Jag fick ett anställningsbevis. Jag fick kollegor. Jag fick förhållningsregler. Det var en endaste regel jag skulle förhålla mig till.
– Du vet inget om kunderna. Du kan därför inte döma dem. De är människor. Det ska du också vara. Se inte till det som är utanpå. Du kan inte avgöra vem du har framför dig. Du är ansvarig mötet. Öva dig i att se människan.
Detta var och är en svår uppgift. Man får öva sig. Över tid, över rum, överallt. Och så detta – att se sig själv i den andres ögon.
Jag läser Kultursöndag och om leendet som klistras på och som blir en etikett. Tack Nina Björk.