Filmen om Palme, minnet av Palme

Jag cyklar över en bro i Stockholm. Någon har med stora bokstäver skrivit i betongklumparna. Där står ordet ”Memory!” Himlen är klarblå i horisonten där natten väntas, och på andra sidan brinnande röd, en sista färg innan mörkret. Och på brons topp, på ett skåp för elsladdar och annat fördolt, syns en sprayad bild av Christer Pettersson. Jag har precis lämnat Sveavägen och filmbiografen Grand. Jag har sett filmen om Palme.

Jag är djupt berörd. Jag grät flera gånger. Inte för att Olof Palme dog som han dog utan för att jag saknar något av den glöd som fanns i honom och hur hans ord var modiga och starka. Jag var ingen Palmeälskare under Olof Palmes tid. Men jag respekterade honom och jag gillade att lyssna på hur han retoriskt berättade och att hans röst brann för något. Hans vilja att vara där. Mitt i och sätta ord på det han deltog i.

Det känns som en svunnen tid. Vi fick vårt folkhem en gång, ett folkhem som blev allas, oavsett vilken klass man tillhörde, eller hur man röstade. Och vi var aldrig varse om det vi fick, det vi skapade och det vi hade. Jag var det inte. Vem var det? Jag växte upp som socialdemokratins barn utan att veta något om den tid jag var barn i. Jag var trygg i det skolsystem jag lärde i, med skolmat, med flourtant och med barnbidrag och självklar rätt att utbilda mig. Jag älskade folkbiblioteket och rösträtten. Och att kvinnor röstade. Min mamma försörjde sin familj och det var gott.

Jag reste ensam till Amerika som 13-åring. Varför är en lång historia. Jag kom dit som barn av min tid. Erbjöds besök på Disneyworld men begärde en resa in i Chicagos slumkvarter och ett besök på en fabrik. Jag ville veta om det stämde med det jag fått lära om slum och om fabriker. Jag fick därmed resa in i en skrotig bil i Chicagos mest nedslitna områden och fick se människor jag aldrig kommer att glömma. Jag reste ut i världen med skolans ögonöppnande kunskaper och med en egen vilja att stämma av med verkligheten.

Jag var ett slags barn av den andan. Så tänker jag då jag ser filmen om Palme. Jag tänker att jag deltog i något jag inte var medveten om. Idag undrar jag vad barn tänker om sin värld, om de är någons projekt för framtiden och om de själva vet något om var deras tid gör med dem.

När Olof Palme sköts 1986 möttes jag av nyheterna via tidningarna. Rubrikerna som stod kändes overkliga. Detta är inte Sverige, det här kan inte vara sant, och så försvann det som var självklart i svensk politik. Färg, hetta och mod.

This entry was posted in Skriver om ditt och datt. Bookmark the permalink.

6 Responses to Filmen om Palme, minnet av Palme

  1. joanna says:

    Du har precis satt ord på mina känslor kring filmen och den tid som var. Har försökt förklara för min son om då men det är svårt för det är mycket som inte går att klä i ord.

  2. Bondmoran says:

    Jag kan bara hålla med! På alla sätt. Det är en dag jag aldrig kommer glömma och jag minns precis hur jag och familjen satt och försökte förstå att det faktiskt hade hänt. Här i trygga Sverige.

    Jag ramlade in här på din blogg av en slump då jag googlade kossor… haha. Men jag kommer nog bli kvar här, jag har läst igenom dina sista inlägg och du har ett sätt att skriva som tilltalar mig och överraskar mig.

    Me like!!

    Kram på dig
    Bondmoran
    http://www.bondmoran.nu

  3. MagnusJ says:

    Ett soundtrack till den där tiden:
    Under sommarturnén 2005 när jag hörde ”Vänd dej inte om” blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången – som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru – till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
    Så när Lundell ställde frågan ”Vart tog du vägen sen?” ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan ? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket ?

  4. Anne-Marie Körling says:

    Vilken fin text. Tack. A-M

  5. Hulya says:

    Olof Palme. Ann- Marie ditt inlägg väcker minnen. Minnen från min barndom. Jag minns inte Olof Palme så värst mycket men däremot minns jag hur mina föräldrar alltid log belåtet när de såg honom på tv. Jag glömmer aldrig dagen då vi fick reda på att han hade mördats. Den morgonen. Mamma och pappa grät. Jag förstod inte. Stämningen hemma. Varför gråter ni? frågade jag. Han gillade oss, svarade mamma. Men hur, han känner väl inte oss tänkte jag högt. Han gillade invandrare, sa mamma och torkade en tår.

  6. John L.L. says:

    Historia blir så lätt förvrängd.
    Många glömmer att Palme var väldigt förlåtande mot kommunistiska diktaturer.
    I mycket var han knivskarp och den kritik han ofta framförde mot illdåd runt om i världen var rätt och rättvis men Plame blundade lika ofta för övergrepp om det var fel politisk färg på övergreppen.
    Men, vi glömmer lätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>