Vi klumpar ihop dem till ”de där som gör som man säger”. De där eleverna som man aldrig behöver säga till men som alltid får ta del av kollektiva tillsägelser. De där eleverna som kommer i tid men som aldrig får sin lektionsstart då utan får vänta på att lektionen börjar då de andra eleverna kommer. De där eleverna som knappast räcker upp handen för de verkar förstå så bra och de andra behöver så mycket hjälp. De där eleverna som går hem och säger att det var bra i skolan men lite stökigt men läraren är snäll. De där eleverna som vi inte någon säger något om annat än de där eleverna.
Jag brukar ha en elevlista med mig till mina klassrum. Efter varje lektion säger jag elevernas namn högt för mig själv. Jag behöver också lägga till vad jag vet om eleven idag, helst då om elevens lärande, och har jag inget att säga är det den eleven jag anar att jag måste ge mer uppmärksamhet.
Det finns inga ”de där som gör som man säger”.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
