Efter en dag på bokmässan är jag trött och fötterna tunga. Huvudet är mer eller mindre tomt, tre små framföranden, ett gigantiskt pågående sorl och mummel av boksamtal i lokalerna som inte har några gränser, ordet är så fritt, så fritt, och jag träffar människor jag gärna vill ta i hand, krama om, hälsa på, lyssna till, men jag har inte orken. Jag funderar vilken diagnos jag kan tänkas ha, eller om jag ska ge platsen en diagnos, eller hurvida jag kan förstå att miljön får mig att förlora koncentrationsförmågan, är det en brist hos mig eller är det så alla känner? Det vimlar av tankar och intryck.
På tåget hem lägger jag upp mina fötter. Jag tittar på bilden framför mig. En människa med ett mikrofon huvud. Jag kan börja leka med tanken att detta var min reskamrat. Jag hör tåget slå sin lov över rälsen och jag tänker att om han talade kunde jag kanske också ha förmånen att knäppa av och på en liten knapp som kanske skulle sitta bakom hans mikrofonöra.
Jag stillar min fantasi och läser en liten fråga om min nya bok. Hur jag hinner? Jag kan inte svara på den frågan alls. Det finns annat jag absolut inte hinner med. Det vet jag med bestämdhet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
