Glädjeskam och den långsamma berättelsen om ingen

Det är den där glädjen. Och det är den där riktningen.

Glädjen, viljan, önskan om att visa, dela och ingå i relation, att knyta an. Och att innerligt känna glädje. Och inte möta den glädjen riktar sig till, få den bekräftad och mottagen.

Inte få spegla den. Inte få leva ut den. Utan känna glädjen skrumpna ihop till en boll i magtrakten, och känna den framräckta handen släppa sin spänst och falla ned längs med kroppen, och rulla ihop teckningen som ingen tog emot, slänga den i soporna och sakta, sakta börja berätta historien om sig själv som ingen.

En föräldrahand som visar bort – stör mig inte. En lärarsuck – och ett spelat intresse. Ett ilsket ord som avvisar. En likgiltighet som inte går att väcka. Skam.

 

This entry was posted in Ansvaret. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *