Snö – ingen tvekan om saken. Redan i porten syns spår. Vinden kastar sig mot porten. Inga trottoarer skottade. Bilarna syns som små kullar och vägarna vi kan gå på är de spår lyckosamma bilar lyckats skapa. Vi samsas om gatan. Och trafiken är långsam.
Snigeltrafiken på storvägarna. Och snöyran. Ingen yra bland människorna. De vuxna ojar sig i telefonerna och berättar storhistorier om kaos. På tunnelbanorna är det för fullt av människor och inställda tåg skapar T-centralenkaos. En liten tant är alldeles för liten för att vara ute. Hon märks nästan inte i människohavet. Jag söker hennes blick och får den. Vi ler.
Väntetiderna på webbsidorna där flygbolagen annonserar att flygen inte går. Tågen är försenade. Ja, bara en timme till en början. Men jag ser min resa gå om intet. Min bokfyllda kappsäck och jag vänder hemåt. Och hemåt färdas också små barn.
Små barn på en kälke är överlyckliga. Deras rosiga kinder berättar om lek, pulkaåkning och två föräldrar drar dem fram i vintervärlden, den plötsliga. Barnen ler när jag frågar om det är kul. Och som barn är … bereder en plats för mig på kälken. Jag skrattar. Kanske är det kaos i snösverige. Ett kaos som inte speglas i lekande barn. Denna förmåga.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag lämnar en kommentar till bilden. Så underbart vacker, mjuk, kall, varm och snöig den är. Jag skulle vilja plumsa omkring där men icke … då vore den inte så vacker och mjuk längre men jag skulle vara varm, kall och väldigt snöig.