Jag minns en elev. Han kunde alltid få med sig de andra. Runt eleven öppnade sig en välkomnande cirkel. Han bjöd alltid in. Hans ögon gick från person till person. Han kunde lyssna och han kunde bekräfta. Han roade ibland. Han fanns när någon behövde.
Han var en ledare. Jag ser dem ibland. Jag vet att om jag tittar noga så ser jag dem ofta. De som andra elever vänder sig till. Jag tror vi ska bekräfta det vi ser. Berätta om vad vi ser. Och varsamt bidra till att ta vara på de ledare som finns i klassrummen. Och vända de ledarna som vi lättast identifierar – de som leder andra bort från skolarbetet. Vi kan få dem med på skolresan också. Med mycket arbete.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
