Värdegrunden, vad är det? Så lyder många frågor jag får.
Värdegrunden är ingen fysisk plattform, ett golv, utan ett förhållningssätt, en djupare förståelse för vad att verka för. Värdegrunden är mötet mellan dig och mig. Kulturen som värnas, undersöks, påverkas mellan dig och mig. Förståelsen för våra olikheter och våra likheter och att dessa betaktas och erkänns. Värdegrunden är i vilken anda vi danas, fostras, utvecklas, utbildas i demokrati. De vuxnas förmåga att verka för att värdegrunden omsluter elever i skolan och utbildar dem i respekt och förståelse för människovärde. Men inte fjärmat med riktningen dem Utan omslutet i vi.
Det betyder att uppdraget att förstå värdegrunden, den som skolan ska ge och verka för att ständigt själv öva sig i den, utveckla innehållet och alltid, alltid se människan. Det är att fundera över talutrymme, namngivande, kränkningar, rösträtt, meningsutbyten, meningsskillnader och verka för att pojkar och flickor inte avskärmas till sitt kön. Att böckerna vi ger och läser ur utvidgar synsätt och förståelse för andras villkor, historiskt, i nutid och framtid. Skolan vilar på demokratins grund och skapar den för framtiden. Demokratin är pågående. Alltid måste den värnas.
Värdegrunden börjar med dig. I mötet med varje annan. I skolan ska och kan värdegrunden alltid utvecklas i pedagogiska diskussioner, i prövningar vi ställs inför och hur vi gemensamt strävar mot att söka de diskussioner som inte genast blir modeller och metoder, i former, utan i levande verksamhet. Skolan är en social plats där möten mellan människor utmanar oss. Och det är inte farligt. Det är där vi möter vår inre värdegrund. Den personliga tanken och tyckandet utmanas. I skolan har vi i uppdrag att i yrket värna utmana den, förstå den, se den, skapa den i det yttre. Skavsåren, när vi ser oss själva i klart ljus och måste utveckla oss ihop, gör ont. Men hellre den smärtan än ingen smärta alls. Vi är skola i våra möten. Du och jag. Skola! Vi kommer att påverka varandra.
Hur blir vi ihop? Varför då? Genom vad?
”Uppdraget! Att vara där man är” lyder Tomas Tranströmers diktrad. Jag tänker också ”Modet! Att vara där man är”.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
