Du blir en källa då du publicerar.
På nätet finns ingen annan ansvarig utgivare än du.
Finns ingen hindrande redaktör som är ditt och läsarens vakande, bevakande och korrigerande öga.
Du är ensam källa här. Du måste vara den som själv refuserar. Din egen redaktör.
Det finns en möjlighet att stanna upp och göra aktiva val – vill jag säga det här? Vill jag kommunicera på detta sätt? Hur blir min text i mötet med mottagaren? Kan jag formulera mig på ett annat sätt? Vill jag själv få läsa det jag skrivit? Det går att vänta en stund. Läsa igenom det som är skrivet. Det går att vänta med det dominerade känslosvallet, låta ilskan lägga sig, låta patrullorden vila! Det går att vänta tills känslorna blivit tankar. Då kan man läsa sin text igen. Vill jag säga det här? Är det nödvändigt? Hur blir det för mottagaren?
Du är en källa! Jag är en källa!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
