Textrörlighet: Om det svåra som hänt, om ett manus, en bok och att bli teater!

 Berätta om premiären? Berätta om hur det känns när en text du skrivit blivit teater?

När jag fick veta att vår bok skulle bli pjäs blev jag bara glad. Jag har väntat med iver och spänning på premiären. När datumet närmade sig blev jag mer och mer nervös. Det var kanske en krypande oro över att någon annan hanterat min text och gjort den till något jag inte hade kontroll över. Jag visste inte ens om min text skulle vara med i det kollage som Susanna Alakoski och Michaela Granit pusslat ihop av de 17 texter som var med i boken. Hur det skulle vara att se min text på scen kunde jag inte föreställa mig.

Det är en slags textrörelse, din livsberättelse, ditt skrivande och så en text som berättas av en skådespelare, där så många får se, delta och ingå? Vad är det för känslor i dig?
Under föreställningens gång lyssnade jag efter mina egna ord. Eftersom vi alla hade liknande erfarenheter fanns det tillfällen då jag undrade om det kanske kunde ha varit ett citat från mig. När min del sedan kom, var det ingen tvekan längre. I slutet av andra akten plockade Eva Millberg fram en strykbräda och ett strykjärn. Eva Millberg är en skådespelerska som jag sett på Dalateatern då jag var liten. Hon är helt enkelt den första skådespelerska jag såg i mitt liv. Att det var just hon, kändes bara så svindlande. Strykbrädan hade en betydande roll i historien. Det var när jag stod och strök en dag och Lena Philipsons “Kärleken är evig” spelades på radion, som jag bestämde mig för att det fick vara nog. Det fanns ingen evig kärlek och drömmen om lyckan var inte alls sann. På scenen var musiken utbytt mot “Du är min man” med Helene Sjöholm, men jag förstod ändå att det var min scen. Eftersom jag var så ordagrann i mitt skrivande, med mina egna dagboksanteckningar av mina upplevelser och hans ord, blev det så absurt att sitta och höra våra ord spelas på scen. Surrealistiskt. Vissa av hans repliker var förinspelade och basunerades ut med våldsam kraft över hela publiken genom högtalarna. Det som tidigare bara varit mellan oss två. Nu satt alla där i publiken och hörde hans elakheter och idioti. Jag grät så att jag hulkade. Jag har inte gråtit över det här på 7 år. Jag gråter inte alls när jag läser min egen text. Det var något annat att höra det så där. Dramatiserat. När Eva spelade Mats, var det en ynklig trasdocka som symboliserade mig. Precis så som jag kände mig då. Ynklig och försvarslös. Jag kände mig kluven till att det var hans exakta ord som användes. Jag tycker inte att han förtjänar att bli förevigad i en pjäs och spelad på en fin teaterscen. Hans ord förtjänar bara att trasas sönder och glömmas bort. Men efter ett tag började jag istället fnissa åt hans ord. Så löjlig och patetisk han lät. Man ska ta ut trollen i solen, för då spricker de. Nu spricker hans ord, kväll efter kväll, på Uppsala Stadsteater.

Varför skrev du?
Min text heter “men han slog mig i alla fall inte” och handlar om verbal misshandel. Jag skrev den just därför att jag inte blev slagen, men ändå helt söndertrasad. Jag fattade inte vad som hände när jag var mitt i förhållandet. Jag insåg inte att jag blev precis lika hjärntvättad som om jag hade levt med en fysiskt misshandlande man. Det är samma mekanik och det är samma effekter, men jag gick där och tänkte “slår han mig så går jag”, som om bara ett slag skulle ge mig anledning att lämna. Ett par veckor efter att jag kommit loss, såg jag ett avsnitt av Oprah. Det handlade om verbal misshandel. Jag blev alldeles tagen. Det var som om det handlade om mig. Först då fattade jag vad jag hade varit med om och i och med det blev det lättare att hantera. Jag bestämde mig då att jag ville skriva om att verbal misshandel finns. Då, när det hände, fanns ingenting på svenska när jag sökte på nätet. Jag ville ändra på det. Ett år senare fick jag chansen när Susanna Alakoski skulle ge ut en antologi med samlade berättelser om vardagsvåldet. Jag är väldigt glad för att min text fick vara med.

Vad betyder det att en text blir teater?
Skillnaden mellan en bok och teatern är att när man sitter med i teatersalongen, delar man upplevelsen med andra i samma ögonblick. Jag har ibland tyckt att det varit jobbigt att veta att någon läst min text, men jag har aldrig upplevt det på det här sättet. Inte för att jag kunde veta vad publiken tyckte, men jag visste med säkerhet att alla i salongen nu hörde mina ord och delade min upplevelse. Jag tänkte “här sitter vi och blir översköljda av orden som redan dränkt mig en gång”. Jag ville resa mig upp och säga “ja, det var precis så här det gick till. Så här var det. Och här är jag”.

Kunde du se dig själv eller såg du någon annan? Blev ditt liv tolkat, förstått och begripet av dig själv?
Eva Millberg är så otroligt bra. Det kändes tryggt att det var hon som gestaltade min historia. Jag såg det enbart som min egen berättelse. Jag såg mig själv, fastän Eva inte liknar mig på något sätt. Och inte liknade hon mitt ex, men hon fick hans ord lika obehagliga. Jag funderar på om jag kanske ska se pjäsen igen, för att verkligen kunna se scenen och orka ta in den bättre. Nu blev det så mycket känslor på samma gång.
Det som var jobbigast var nog ledsamheten över att det här har hänt på riktigt. Att jag haft det så jäkligt att någon finner mening i att gestalta det på scen. Jag tänker på den lilla tofsbeprydda sexåringen som satt i publiken och såg Eva Millberg spela teater på dalateaterns scen, helt ovetande om att den där krullhåriga tanten en dag ska spela mig och hur jag blir misshandlad med ord.

Vad är teater?
Teater är en spegling av livet. På scenen får vi syn på sådant som finns runtomkring oss men som vi inte ser, kanske för att vi väljer att inte titta. När vi läser kan vi skumläsa otrevliga kapitel men det som visas på scenen är inte lika lätt att värja sig emot. Jag blev till exempel ännu mer gripen av barnets berättelse om den snälla, roliga pappan som slog den snälla, roliga mamman, än när jag läste texten. En dramatiserad text ger mindre tolkningsutrymme än en skriven.

Vilken fråga tycker du inte att jag ska ställa? Vilken fråga skulle du önska att jag ställde?
Jag tycker inte att det finns någon fråga man inte får ställa. Jag väljer ändå vad jag vill berätta som svar. Jag skulle till exempel inte svara på vad det är jag utelämnat. Mina hemligheter förblir hemligheter.
Jag skulle gärna svara på frågan om vad som är det värsta med texten och pjäsen. Det är faktiskt att texten är så väldigt personlig och att temat är så pass känsligt att vissa tycker att det är jobbigt att bemöta det när jag berättar. Jag vill ju skryta och berätta för hela världen att jag har skrivit med i en bok som blivit teater, men det går inte riktigt. Det funkar inte i alla lägen. Bröllop, dejter och jobbsammanhang är exempel på när det känts fel. Jag önskar verkligen att det inte vore på det sättet.

Hur är det att skriva om något som är svårt, kanske rent av något man inte vill berätta? Finns det känslor av tvivel, tveksamheter och hinder? 
Jag hade en väldigt stark drivkraft när det gällde att skriva den här texten. Jag behövde få skriva den och jag ville dela min historia för att hjälpa andra i samma situation. Ändå var det inte lätt. Jag jobbade med texten i flera månader. Den fick inte vara längre än 20 sidor, men under tiden jag skrev var den uppe och vände på minst det dubbla. Jag gissar att jag skulle kunna fylla en hel roman om jag så ville. Självklart finns det delar jag utelämnat. Även om jag blottar mycket, så finns det delar jag håller för mig själv, mycket med tanke på min familj.