Du har mage att finnas till i.
Du har lånat hjärta för att bygga upp ditt eget.
Du delar blodomlopp med någon annan.
Du lyssnar genom väggar för att höra oss därutanför.
Du är naken där du är men din omvärld är klädd.
Dina hjärtljud är musik för de väntande och de framtidslyssnande.
Dina rörelser registreras, kanske din fot, kanske din hand, kanske din armbåge,
kanske ditt ben. Kanske hela du.
Rörelsen syns
där du har mage att finnas i.
Och så när du släpper taget
kränger dig ut till oss andra
luktar dig till tillhörigheten
smakar på mjölken den söta, ännu ej den sura som stått för länge i kylskåpet.
Då du hör rösterna de som förändras i tilltal med dig.
Då du hör sångerna som någon nynnar dig till sömns med.
Då du sparkar dig stark för att en dag ställa dig upp.
Gå.
Gå mot, gå ifrån. Öva avstånd.
Öva. Hämta. Kasta. Ramla. Simma. Dyka. Krypa.
Krypa upp i ett knä som finns där för dig.
Du behöver inte ifrågasätta knäet. Det är ditt.
Så ser världen ut för dig.
Där du är
är också vi
är du!
Du är ett centrum då.
Men i hemlighet håller vi andra på med vårt.
Vi diskar tallrikar ibland.
Vi åker tunnelbana ibland.
Vi sticker utomlands och lapar sol.
Vi läser böcker på toaletterna.
Vi ser på film som är jätte förbjudna för barn.
Vi äter konstiga maträtter.
Du spottar fortfarande ut det du inte tycker om.
Mot det ler vi.
Men en dag säger vi
– Du måste äta upp.
Då, då, då
har omvärlden förändrats.
Den ställer krav på en slags gemenskap
ibland kallas de för regler.
Maten är en gemenskap.
Hur man uppför sig i mataffären likaså?
Nej, du får inte ta godis även om godiset är lätt för dig att ta.
Du måste lära dig!
Ja, så säger vuxenvärlden.
Du måste lära dig.
Lära dig blir ett måste.
Borta är den där glädjen att lära sig. Att stå på ett ben.
Att gå balansgång.
Att hoppa över till andra sidan.
Att lära sig doppa huvudet under vattnet.
Att vara glad för att man kan gå.
Det lärandet som är roligt.
Vi tänker inte på det som lärande.
Då du kan så kan du.
Det hör livet till säger vi.
Att lära oss gå och äta med gaffel och kniv.
Men det där lärandet som är det du måste lära dig.
Måste.
Ett nytt ord.
Tvingar är redskap.
Tvång likaså.
Du måste.
I skolan måste man lära sig.
Det är nödvändigt att lära sig.
I skolan frågar de inte om hur det var då du lärde dig gå.
Hur formativ din värld var kring ditt gående?
Hur stöttande tanterna och farbröderna var?
Så soliga de vuxnas ansikten.
– Du går!
I skolan kanske misslyckandet blir en mollton.
Inte en djävla anamma ton.
Du kanske inte kan.
Det är farligt.
Men en gång kunde du inte cykla.
Det var inte farligt att inte kunna cykla.
Du lärde dig. Du ville väl antagligen.
Vi fanns där.
Stödhjulen satt på.
Vi sprang med farmorsben och höll i.
Så cyklade du.
Vi sa inget om att det var farligt för dig om du inte lärde dig det genast.
Men i kunskapsvärlden är allt farligt att inte kunna.
Det vill säga om de vuxna själva är rädda för att de inte kan.
Du måste sitta still.
Jag har ett tips.
Spring omkring så mycket du bara kan
under åren du kan, spring till och från skolan,
lek på rasterna, klättra upp till toppen av trädet och
smaka på utsikten, ät kunskapsäpplen överallt.
Skolan är en utkiksplats
för mig, jag som skriver,
för om några månader kommer du ut i världen.
Jag vet att jag vill din, din, din, din och din
upplevelse av skolan som den bästa
och som en plats för dig och
dina magplask och dina upptäckter.
Ja, för alla de som är i färd med att snart komma ut i livet
och dela den med oss.
Skolan är egentligen bara en byggnad.
Med dig, din kompis i framtiden, så skapar vi något nytt.
Där är det ofarligt att inte kunna.
Helt ofarligt.
Ingen mamma eller pappa blir inkallade på förhör.
Ingen blir straffad för sin uppväxt.
Ingen blir pressad in i en för trång norm.
Vi har några ynka år på oss
att tillsammans verka för en skola
för dig, dig, dig, dig, dig, dig, dig och dig.
Om fyra månader
är det himlabävning för ett par människor.
Deras barn, som de redan känner,
presenterar sig för oss andra.
Hur världen blir?
Ja, det är vårt ansvar.
Vårt stora, stora ansvar.
Vi får börja med att ge barnet närhet och ett namn.
Det mänskligaste av rättigheter.
Sedan får vi grubbla så det står härliga till!
För dig, dig, dig, dig, dig och dig.