Promenaden

Igår gick jag på mycket skör is. Den låg i små lätta flisor över hårdisen. Jag tittade på den tunna hinnan is. Den hade stelnat i en slags rörelse uppåt. Jag ställde mig på den. Under min tyngd, min värme. Den brast. Det kändes i kroppen. Det brast. Isen höll inte. Ingen is håller. Ingen! Utan vantar kände jag att mina händer var frusna. Ensamma. Nedkylda. I mina fickor värme. Värme.

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.