Det slår mig att vi alldeles för sällan lagar saker och ting. Det som är trasigt slänger vi bort. Symboliskt lagande ägnar vi oss sällan åt. En trasig kopp där örat fått sig en smäll blir inte omsorgsfullt lagad med lim och fingrar som pillrar och söker sätta tillbaka.
Då jag var barn fanns alltid Karlssons klister i kökslådan. Limmet användes till att laga med. Och generationen över mig. Där lagades under lampans historiska sken. Strumporna stoppades. Jag minns mormors redskap, hennes olika små garnnystan med olika färger och jag minns känslan av en lagad strumpa i stövlarna.
Jag lagar sällan idag. Jag slänger. Och funderar över det. Jag funderar över reperationen. Den vi kan ge eleverna. Den vi kan göra själva. Den där vi funderar över hur det blev för eleven den och den då vi inte riktigt hann hälsa så där som vi vet att vi ska göra. Eller den där gången då utskällningen kom med kraft och drabbade en elev som inte alls skulle få den. Eller den där trista kommentaren som sänkte eleven. Allt det där som kan hända men som inte ska hända. Och att reparera. Att reparera. Att knyta an till eleven igen, och säga ”Det där blev inte bra. Jag ber om ursäkt.”. Den reparationen.
Och att reparera en lektion som gick åt fanders. Där lektionen slutar med att skulden läggs på eleverna. Den där bägaren rinner över av frustration och eleverna får rikliga stänk av besvikelsen … och dagen därpå … reparera och ta ansvar för det som hände. Om detta kan vi berätta. Om detta kan vi lära. Om detta kan vi ansvara.
Och kanske vi ska laga något ihop i klassrummet. Laga stolen som vickar lite eller laga gardinen som hängt så snett i flera månader, laga pennan som gick mitt itu, laga …
… för att lära och påminna oss om vikten av reparation.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
