Den stod på menyn. Soppan fanns i två storlekar. Jag tog den lilla. Genast efter första slurpen förstod jag att jag tagit fel. Jag gapar genast efter mer trots att jag har. Men så insåg jag att den lilla portionen soppa och vetskapen om att den var just liten fick mig att försiktigt slurpa i mig den med en slag långsam långsamhet.
Jag är en bortskämd människa, tänkte jag, och såg ut över taken och väggarna, människorna och rörelsen, skratten och välfärden. Det ska man också tänka på. Jordgrunden här är stabil. Det enda som det darrar i är i manchetterna! Men det är tur att vi skakar av oss våra femtioöringar, lägger kronor och vikta sedlar till de som inte har eller får och där jorden lämnat ett ordentligt avtryck – Haiti!
Jorden är ett! Inga delar. Endast en och ett. Vattnet är vattnet i bestämd form. Vi är vi och inte de och dom. Min soppa är min för att jag bor där jag bor. Då jag tänker så äter jag varje droppe med större försiktighet. När är vi tacksamma? När är vi insiktsfulla? När vårdar vi det lilla och det självklara?
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
