Sommardagarnas löften

P1200106

Jag vaknar med en mening att skriva. Skriver den. Sen tar det stopp.

Jag ser sommarens träd vifta utanför, solen kasta sig in över bordet och slår sina varma löften om en vacker dag, jag hör fåglarna kvittra och så den där flugan som slår sig ned på bordet, så liten och så stilla, den putsar sig med två ben, och ger sig av mot det öppna fönstret. Utanför hörs sopgubbarnas brummande språk och den automatiserade sopbilens hunger. Jag sitter där jag sitter. I huvudet bara frågetecken. Jag lovar ingenting tänker jag. Och ändå är det just det jag gör. Lovar mig själv saker och ting.

  • Jag lovar mig själv att gå ut
  • Jag lovar mig själv att inte lämna skrivplatsen
  • Jag lovar mig själv att äta nyttigt
  • Jag lovar mig själv att köpa smaskiga kolor

Jag har skrivit denna sommar. Lovar mig själv en sommarbok. Ett löfte jag givit mig själv för att under svårigheterna med att skriva ge mig löftet att slänga bort alltsammans.

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.