Jag såg två små barn ha varsin mobil i handen. De satt bakom varsin sten. De pratade med varandra. Jag skulle ha älskat att vara bakom stenen och prata med min kompis.
Jag mindes min egenhemgjorda walkie-talkie: Den med två toalettrullar och ett långt snöre mellan. Jag och min kusin satt vid varsin husknut och skrek i våra toalettrullar så det stod härliga till. Det var inget hemlighetsmakeri, varenda kotte hörde det vi hade att säga. Senare fick vi varsin batteridriven plastwalkie-talkie. Den fungerade om man stod fyra meter ifrån varandra. Om man stod längre ifrån varandra fick man skrika igen.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
