På vägen hem hörde jag några elever prata om sin skola. De fullkomligt älskade den. De var rörande överens om att skolan var en bra ”grej” för dem. De blickade tillbaka och berättade skolminnen och skrattade högt. Eleverna var lite äldre. Kanske hade de precis börjat sitt tredje år i någon gymnasieskola.
Ibland tänker jag att elever inte tillåts älska sin skola. Kulturen är kanske en annan. Att man inte ska, får eller kan älska sin skola. Många älskar inte sin skola trots att de är i skolan varje dag. För en del går det inte att älska den för dagarna kantas av saker ingen människa kan älska; utanförskap, tystnad eller att ständigt vara den som inte förstår. Kanske lärare inte heller riktigt älskar sitt arbete men försöker att göra det.
När jag sitter där och lyssnar tänker jag på skolan som en plats att älska. För att man får lära sig, för att det finns vuxna där som bryr sig, för att det finns mat att äta, för att man får lära sig en hel del. Om man älskar något kräver det att man underhåller det man älskar och det som blir älskat också underhåller den som älskar. Skolan måste leva upp till en plats att få älska.
Jag frågar några elever hur de ser på sin skolstart:
– Jag älskar skolan. Jag har längtat hela sommaren tills den ska börja.
Jag låter dem få älska skolan. Det är så starka ord, vill inte peta i dem. De tycker om sin skola och jag ser att det är så. För varje elev ska möjligheten att åtminstone tycka om skolan göras möjlig.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
