Själva rummet, klassrummet, är ofta eftersatt. Ibland tänker jag på den leda själva rummet kan ge och skapa. Om elever ska sitta där för att lära sig, inhämta uppgifter, veckla ut sin nyfikenhet, kunna ställa spontana nyfikna och vetgiriga frågor om något vi lärare inte har en aning om att eleven är nyfiken på måste klassrummet vara ett rum för det. Rummet ska välkomna för pedagogisk verksamhet, inte för trivsel, inte för att det ska synas hemlikt, utan för att det är ett pedagogiskt rum, ett lärande rum.
Trivsel är något som inte skapas en gång för alla utan något som kontinuerligt utvecklas. Ett ganska tomt klassrum kan kännas trivsamt för att de som är där gör det till det. Men det pedagogiska rummet är ett annat rum. Att resurserna i klassrummet är resurser och redskap för eleverna att lära. Att böckerna finns där för att göra textförflyttningar och textrörelser, att undersöka en text mot en annan, att få hämta sax, papper, färger för att det arbetet man gör kräver det. Ofta förklaras en avskalad miljö med att elever inte klarar av den. Det är för mycket som distraherar. Men som alla rum som ordnas ska rummet ordnas så att det oroar lagom och att det upplevs som ett rum där vi lär oss.
Adain Chambers lär ha sagt att det ska finnas 500 böcker i ett klassrum. Det gör det sällan i svenska klassrum. Idag kanske vi kan säga att det ska finnas 500 böcker i varje elevs interaktiva bibliotek, i varje padda ett bibliotek. Att skapa ett läsande innehåll kan skolan, lärarna och eleverna hjälpa varandra med. Att föra in boken i en annan form, se till att texterna får klassrumsgemenskap med eleverna och läraren.
Läroplanen, Lgr 11, säger inte mycket om klassrumsorganisation, inte heller får vi utbildning i vad ett rum kan innebära och hur rummet kan stötta den lärande. Däremot kan vi genom att studera fotografiet på Lgr 11 se att:
- eleverna sitter mitt emot varandra – alltså är klassrummet skapat för den viktiga kommunikationen
- att boken finns
- att de historiska planscherna finns
- att de digitala verktygen finns
- att papper och penna finns
- att språket finns
- att päronet har ersatt äpplet som kunskapsfrukt, alltså en förändring för innehållet som alltid, alltid är i fokus.
Om klassrummet inte visar upp det pågående lärandet och det summativa resultatet; att bilder sätts upp, elevernas skrivande syns att läsa, att vi delar med oss av våra lärande processer, att dagens mening inte syns någonstans och summeringen av dagens lärande är osynligt, då fryser jag en aning i klassrummet. Det kräver så mycket mer av såväl lärare som elever att ge klassrummet ett innehåll, att hålla undervisningen och gemenskapen i det. Ett klassrum är också en resurs.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
