Den första frosten, höga himlen och minnen från en dag som står still

Det var den där höga himlen,

det var de där röda löven,

det var den där tystnaden,

det var den där känslan av overklighet.

Dånet från havet,

svallvågorna från då,

höga himlen så blå, så vacker,

löven så röda, så röda, så höstlika

Tystnaden så bedövande,

som en stumfilm genom gatorna,

den overkliga dagen

ännu så overklig,

Jag ville säga hej då,

krama om,

säga hej då ordentligt,

vinka av vid en kaj och en båtplats,

bara vinka av

under den blå himlen,

de röda löven,

den vackra dagen,

säga hej då!

.

This entry was posted in Sorg and tagged . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *