Denna dag är vikt åt katastrofen, om och om igen

Körling fotograferar 2013

Den 28:e september varje år vaknar jag med en enda tanke i huvudet. Den om vädret. Den om himlen är så där blå som den var den där dagen. Om hösten är så där gudomligt vacker som det var just den där dagen. Om löven är så där röda som de var den där dagen. Om färgerna är så starka som de var den där dagen. Om höstkylan är så där behaglig som den var den där dagen.

Jag har starka sinnesupplevelser av naturen den dagen. Jag vet att jag tittade på himlen, hur den kunde vara så klar, så hög, så stilla. Jag vet att jag tittade på höstens färger, hur de kunde vara så starka, så levande, så vackra. Det var som om hela min själ för några sekunder och minuter kunde uppfatta något annat.

Jag minns hur jag förlorade fotfästet. Hur jag föll i mig själv mot en botten jag aldrig anade. Jag minns hur jag tog tag i ett bord för att hålla mig kvar i någonting. Jag reste genom Stockholm. I min bil. En stumfilmsresa. Inga ljud kunde jag höra. Inga ljud hördes. Bilarna for tysta förbi. Människorna inga röster. I träden inget sus. Fåglarna sjöng utan stämma. Denna tystnad.

Det var märkligt tyst på terminalen också. Vi var så många där. Stod i kö. Fick kölappar. Fick filtar. Fick armar om våra kroppar. Fick vänta. Jag visste ju redan. Utan att veta så visste jag. Min stund kom. Jag satte mig på en stol. Stolen hade tre ben. Ett var borta. Stolen vinglade. Kändes rörlig. Som om jag skulle falla. Jag föll. Hela tiden föll jag. Stolen  var det inget fel på. Det var min kropp som rörde sig osäkert. Världen tycktes så plötslig föränderlig. Jag höll mina händer i sätet. Hårt höll jag om stolen. Såg in i ögon som just hade sökt i en lista. Jag hörde inte orden som sades. Såg munnen röra sig.

Var är knappen som sätter på ljudet, tänkte jag. Varför denna tystnad.

Havet var så stilla denna dag. Vid horisonten tog havet och himlen emot varandra. Denna höjd. Detta djup.

Idag är himlen hög där jag är. Bladen på träden ännu inte röda. Sorgen har stillnat. Blåser inte längre upp, sliter inte bort bogvisiret i mitt inre, har lagt sig till rätta. Verkligheten har skrivit in sig. Inlevelseförmågan och fantasin tystnat kring det som hände. Det jag kan känna denna dag är att jag kan lägga en hand på min mammas kind. Och trots att det inte längre finns är det hennes skratt jag hör.

 

Och så är det nyheterna, denna dag!

This entry was posted in Sorg and tagged , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Denna dag är vikt åt katastrofen, om och om igen

  1. magda says:

    Varmaste kramen till dig…

  2. Jesús J. Granero says:

    Kram.

    Din vän i Madrid.

    Jesús

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *