Jag går där bland gravarna. Jag går där i minneslunden.
Kyrkogården inom mig har inga kors. Ibland ställer sig min pappa upp ur det döda rummet, säger något och klappar mig på min barndomskind. Ibland hör jag min mammas skratt, det där lyckliga skrattet som kunde få mig att förstå att det farliga var välkomnat, äventyret kan börja. Hennes röst från rummet intill. Ibland luktar det av mormors kakor och hennes välkomnande stämma och jag kan vända mig om för att se henne försvinna bortom tid och rum. Ibland är det jag som för min morfars stämma, nästan ordagrant, då jag hör honom värna den som inte har ordet. Min morfar var domare. Ibland undrar jag över barnet som aldrig blev äldre än den dagen det stod på en brygga, utan simkunskaper, och två syskon kivades om vem som hade rätt eller fel, och dessa år av tystnader, dessa år av osynlig tyngd som lades över alla som skulle fortsätta bygga kyrkogårdar inom sig, otillåtna livsglädjen. Och farfar kan jag återkalla genom att sjunga hans sånger, bli det barn som kallade honom tillbaka till livet, så borta han var ur det nu jag genom att sjunga gestaltade för mina föräldrar. Och händerna, de livliga, som hör till släkten. De rör sig i det levande.
Kyrkogården min.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
