”Tjorven och Stina tittade långt efter honom.
”Han vill visst inte att Malin ska gifta sej nån gång” sa Tjorven. ”Det är nog för att han ingen mamma har.”
Stina blev allvarlig, hon rynkade eftertänksamt ögonbrynen.
”Varför är hans mamma död” frågade hon.
Det var inte lätt att svara på. Tjorven funderade. Hon visste inte varför människor dog.
”Det är väl som den där visan du vet”, sa hon till sist. ”Det är väl bara så.”
Och hon sjöng för Stina:
Världen är en sorgeö,
bäst man lever skall man dö
och bli mull tillbaka …
”Det är ju sorgligt, vetja” , sa Stina.”
Ur Astrid Lindgren; Vi på Saltkråkan, 1964
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
