Jag flög till Malmö idag. Vi landade nästan. Jag tittade ut mot landningsbanan. Men vi touchade banan och så flög vi upp i luften igen. Jag har under åren lärt mig att tygla min rädsla för att flyga. Nu kom rädslan i all kraft. Mannen intill uppfattade den. Lyhört berättade han om flygturer som liknade den vi nu gjorde. Sakligt berättade han om vad som hände och att hans bäste vän var flygkapten så han visste en hel del. Jag vet inte om det var sant men allt som sades valde jag att tro på. Jag blev trygg då jag fick veta. Då kapten talade kom också tryggheten. Det sakliga tryggar. Vi är här. Vinden är där. Vi flyger vidare. Mot Köpenhamn. Landar om tio minuter.
På bussen från Köpenhamn satt jag med en person som arbetade i ett flygtorn. Han berättade om flygledarens arbete. Så lugnt det gick till där. Och genom kunskap till kunskap berättades jag tryggare. Jag blev tryggare.
Men det bästa av allt. Den flygkapten som tog beslut att inte landa utan att svischa upp med planet i luften igen, gav märkligt nog trygghet. Stor flygsäkerhet är det. Vi landade lugnt och stilla i Köpenhamn. Rädsla botas av saklighet och att veta var man är på väg.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
