Vi stod nästan i en timme ute i kylan och väntade på det tåg som skulle komma. Det kommer om 2 minuter, om två minuter, om tre minuter… och vi stod där vi stod och trodde på vad vi såg på upplysningsskylten. Några blev full i skratt och skrattade ut andedräktsskratt och andra stod och huttrade och alla undrade vad som hänt. Då rullade ett tåg in och stannade vid perrongen. Tåget tömdes på sitt innehåll. Och dörrarna stängdes. Under en halvtimme stod tåget där det stod, låst och orörligt. Islandskapet slöt sig runtomkring oss. Där stod kung Bore och kastade isstjärnor och blåste isvindar. Vi är bara vanliga människor. Vi fryser så lätt.
Det märkliga i sammanhanget – det är att det står ett uppvärmt tåg på en station där folk fryser. Man stänger alla dörrar för att ingen ska kliva på. Där utanför står så alla och fryser, trampar upp snöstigar, gör åkarbrasor, lutar sig intill varandra och några vackra kära lutar sig intill och gör sin frusenhet mindre kall.
Jag undrar… varför … man inte öppnar upp detta stillastående tåg och bjuder in människorna i värmen. Det hade bara skapat värme mellan oss pendlare och förlåtit allt det trubbel som vi förstår att snö, väder, kyla skapar för själva tågen och …
Nåväl vi började prata med varandra där vi stod. Så värms man också av kommunikation med andra. Den goda och den värmande kommunikationen. Och utanför de samtalen där ven kallvinden.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
