– Jag är så praktisk, sa hon.
– Jag är så ordig, sa jag.
Det är en annan form av praktik. Med en hammare och en skruvmejsel står jag mig slätt. Men jag kan skriva om det.
Frågan är vem som är mest kompetent? Redan detta sätt att fråga är begränsande tänker jag. Vi kan inte jämföra kompetenser så. Det är att vi värderar kompetens utifrån fel aspekter.
Vi borde tänka så här: Om du kan och jag kan detta – hur kan vi då göra något ihop? Vilka kompetenser kan vi utveckla ihop. Och en annan aspekt vi kan tänka är att – Vad gör vi med jämförelserna då vi jämför äpplen och päron? Vad gör vi med människan då vi rangordnar saker och ting? Om jag behöver ett rum tapetserat kan jag inte göra det själv. Då måste jag få hjälp. Men jag är inte helt säker på att det är så enkelt ändå.
Jag tapetserar gärna, målar gärna, slipar golv, oljar in och donar. Jag klarar saker av detta slag. Men jag är dålig på att borra och sätta upp saker och ting. Men redan detta är feltänk. Jag är inte dålig. Jag har inte prövat tillräckligt. Har inte övat mig i att borra, handskas med redskapet, prövat på en prövovägg av gips eller betong. Jag antar bara att jag inte kan. I själva verket har jag blivit så vuxen att jag inte längre prövar mig fram. Jag har givit upp. Resignerat och gjort mina ord till min egen sanning, den att jag är okunnig och inte kan något om päron … men att jag kan något om äpplen.
Jag är för feg eller för lat för att pröva och utforska min okunskap. Jag har haft andra runt omkring mig som gladeligen borrat och finjusterat och tittat på något jag snedborrat och så har jag vikt ihop servetten och torkat mig om mitt språkrike och sagt
– Ja, jag är inte så praktiskt lagd!
Jag tänker att praktikern inte heller är så oäven med orden, skriften och texterna. Praktikern har bara valt att säga att praktikern är mer praktisk än något annat. Jag slår vad om att praktikern fått sina ord sågade och sin lärande utveckling slagen i spillror i form av alldeles för många bockar i kanterna på det mesta som omringas av ord och meningar. Jag tror inte på den enkla sanningen. Inte ens då jag själv söker gömma mig bakom den.
Anne-Marie