Bloggintervju med Fredrik Svensson Rektorsakademien

Anne-Marie bloggintervjuar Fredrik Svensson. Anne-Marie ställer denna berättande fråga och ger sedan Fredrik utrymme och frihet att svara:

A-M: Då jag var 14 år så gick jag i skolan som om den var en plats att träffa kompisar. Jag tänker så om skolan idag också – att det är en social plats – en mötesplats där flera möts och där man kan använda sig av just den kraft som en social mötesplats kan vara. Hur såg du på skolan som barn eller ungdom och skolans uppdrag i dag?

Fredrik Svensson tar fart i frågeställningarna:

Som ung såg jag inte skolan som något särskilt alls. Det var något man gick till när ens föräldrar åkte till jobbet. Som tonåring blev det sedan ännu mer tydligt, som du säger, att skolan var en plats för socialiserande av olika slag.

Jag hade det ganska lätt i skolan som ung och kunde därför ägna mycket tid åt det sociala spelet. Jag klarade kunskapsmässigt ”högstadiet” bra, det var först på gymnasiet som det började spåra ur resultatmässigt på grund av det sociala. Jag kom ganska tidigt i konflikt med min svensklärare som efter ett centralt prov angav som skäl till underkänt att jag hade fel åsikter. De stämde inte med hans sa han.

Min besvikelse över detta gjorde att jag tappade sugen och beslöt mig för att istället koncentrera mig på att göra roliga grejer, eftersom det uppenbarligen gav mer bekräftelse. Så jag hängde med de andra långhåriga och bekymmerslösa, spelade elgitarr och tog dagen lite som den kom. Inte unikt för en kille i övre tonåren kanske, men de flesta runt mig tog faktiskt gymnasieskolan på stort allvar. Antagligen eftersom det på den tiden, till skillnad från idag, fanns möjligheter att få ett schysst jobb direkt efter studenten. Mina lärare tyckte nog att jag var en oansvarig och påfrestande typ faktiskt, och jag fick aldrig några direkt fungerande relationer med dem.

Förutom vaktmästarna på skolan. Jag hängde där på de lektioner som inte intresserade mig alls, som tyska till exempel. Vaktmästarna lyssnade alltid och verkade alltid intresserade av mina tankar, vilket lärarna antagligen inte hade tid med.

Det fanns en tydlig social atmosfär i skolan mellan oss unga men lärarna höll tydlig distans och verkade fokusera på nåt annat.  Själva lektionerna var inte så engagerande och stimulerande utan kändes som rena fabrikerna där elever gick ut tre år senare som antingen lyckade eller misslyckade. Min fysiklärare på gymnasiet sa som motsatts till det till mig på avslutningsdagen att eftersom jag ritade så roliga gubbar på lektionerna så kunde jag få illustrera han lärobok i fysik. Jag blev överlycklig. Men det rann ut i sanden givetvis. Så skolan för mig var på det stora hela en plats att socialisera på och jag tror att många kände som jag.

Det dröjde faktiskt ända tills det att jag blev rektor innan jag överhuvudtaget reflekterade över skolan som något annat än en ”ad hoc social mötesplats”. Att en av skolans viktiga delar är just att strukturerat och varmt utveckla unga att fungera i livet alla sociala sammanhang. Men samtidigt insåg jag att det var inte den skola jag vuxit upp med eller som såg när jag blev rektor.

Och det uppvaknandet har lett till en övertygelse om hur otroligt viktigt skolans uppdrag är och att inget som verkar enkelt i skolkulturen i själva verket är det, tvärtom.

Skolan är samhällets viktigaste investeringspunkt och i en del av den komplexiteten ligger att skolans väsen är mångfacetterad. Det är också det gör den så spännande och intressant. Så mitt sätt att se på uppdraget handlar mycket om att skapa sociala trygga förutsättningar för lärande ur ett brett perspektiv och inte ropa efter det gamla bara för att det ligger nära till hands retoriskt politiskt. En bra schysst skola där elever uppmärksammas och bekräftas har bättre förutsättningar för lärande än en som inte ser eleverna varje vecka, varje dag, varje timma och varje minut….

A-M: Jag kan höra mig själv säga att det inte längre räcker med att öppna ett fönster mot världen utanför utan att skolan nu måste riva väggar för att ta in den verklighet som är så verklig utanför skolan. Vilken verklighet tänker du att eleverna möter om 10 år? Vilken skola ska möta upp denna verklighet?

Fredrik: Frågan är ganska komplex och inte helt okontroversiell om vi tar den till praktisk nivå. Men om man sammanfattar den med att vi faktiskt inte vet vilka många av jobb som finns om 10 år (Papert, MIT 1998) så indikerar det ett vist behov av att korrigera utgångspunkterna både för oss inne i skolan och för dem utanför. Bara det faktum att vi har metaforen innanför och utanför skolans väggar signalerar problemets kärna. Jag är inte så säker på att det räcker med att vissa framsynta pedagoger inser det du inser, nämligen vikten av att ”släppa in”. Kanske är det ännu viktigare att arbetslivet och andra samhällsfunktioner parallellt river ned murarna åt oss från andra hållet, alltså utifrån. Eftersom den verklighet som möter oss sannolikt har en enda konstant egenskap, nämligen förändring, så krävs en skola som rider sida vid sida med samhällsutvecklingen. Och ska man prata klartext och vara uppriktiga så är det ju inte alls så överallt idag. Men förutsättningarna finns, så det är inte omöjligt. Men då måste populistiska aktörer i politik, arbetsgivar- och fackliga organisationer stiga åt sidan och ge plats i debatten för nytänkare, profession och avnämare, det vill säga pedagoger, skolledare och arbetsliv. Idag domineras luftrummet tyvärr ofta av maktinstitutioners särintressen. Detta måste få ett slut om skolan skall kunna bli det den är tänkt att vara, dvs uteslutande fokuserad på lärande kopplat till framtiden behov. Det är det vi behöver för att möta framtida samhället.

Jag har haft förmånen att besöka en hel del skolor i andra länder och det har påverkat min pedagogiska tanke. Du reser också omkring i världen och gör pedagogiska iakttagelser. Vad är det första intrycket du får av pedagogiska verksamheter och vad är det som förvånar dig? Vad är det som överraskar dig? Vad är det som skrämmer dig? Vad är det du upptäcker?

Det som förvånar mig är hur lite vi faktiskt fattar av Svensk skolas förträfflighet. Våra extremt goda förutsättningar och nytänkande pedagoger. Svensk skola är redan i världsklass på en rad punkter, vist den behöver bli mycket bättre såklart, men vi tenderar att missa den viktiga biten med att lyfta fram goda exempel och uppmuntra framgång. Skolor utomlands har jag faktiskt inte mycket till övers för. Som helhet ligger de långt efter oss i utgångstänkande. USA exempelvis, detta framgångens mecka, har ju en skola vi inte vill ha. Inte Kina heller. Finland är inte en mönsterskola, precis lika lite som Tyskland. Vi ska vara stolta över svensk skola och fatta att utveckla det positiva ännu mer istället för att backa tillbaks till 50-talet.

Jag har ett medvetet barnperspektiv och värnar barnets rätt att lära. Som en uppmärksammad rektor har du ett mer övergripande perspektiv – Vad driver dig att utveckla den pedagogiska arenan?

Samma som du. Uppdraget i grunden är detsamma och därmed borde det vara detsamma för alla. det som skiljer är att rektors uppdrag har en del särskilt tydliga uppdragstydligheter, angivna i läroplanen. Men det som driver mig personligen är att vi dels behöver varenda kotte i detta land för att vi skall kunna behålla vår välfärdsnivå i globaliseringens tidevarv och för att vi skall kunna må bra. Men också min obevekliga tro på unga människor och deras naturliga oförstörda fallenhet för mönsterbrytande.

Jag kan fastna vid ord och smaka på dem hur länge som helst – jag tycker om ordet ”se” som för mig är en aktivitet som vi kan förvalta bättre i våra samspel med barn. Barn ropar ofta – Titta på mig! och manar till vår medverkan och visar oss också hur vi kan medverka. Vad har du för ord som du kan klä i pedagogiska kläder?

Håller med dig…..alltför många unga måste tyvärr lägga alltför mycket energi på ”HALLÅ…..SE MIG FÖR FAN”….. Mitt favoritord är respekt, vilket också betyder ”jag ser dig och du mig”…. Först när vi alla inser och förstår hur viktig denna bekräftelse är för människor kan vi få en likvärdig skola. Andra ord som ligger mig varmt om hjärtat är kreativitet,, trygghet, lärande och mångfald. Det finns naturligtvis många fler som är lika viktiga. Det gäller bara att hålla fast vid de orden som gör att man själv går i positiv riktning.

Läraryrket då? Jag tänker ofta att läraren står så nära eleverna, i samspelet med vad vi ska lära oss men också som modellande vuxna, vad skulle du vilja säga till en hel lärarkår om du fick ordet i några minuter?

Räcker med 10 sekunder: Stanna inte upp utan rör er konstant framåt, knyt an till eleverna, lyssna på dem och dig själv, bjud på dig själv, stimulera, utveckla, förbättra, hitta på nytt hela tiden, och berätta om resultatet för alla du möter…då sprider sig ditt verk...

Fredrik Svensson
Cofounder of Rektorsakademien and Oneeighty

Anne-Marie tackar storligen för intervjun och glädjer mig åt att läsa om den svenska skolan.

Läs också Körlings bloggintervju med Professor Sven-Eric Liedman.

This entry was posted in Intervjuer, Verkligheten and tagged , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Bloggintervju med Fredrik Svensson Rektorsakademien

  1. Mats says:

    Skolan som ett stort NU – hur hotande är inte det perspektivet i en verksamhet som är besatt av SEDAN.

    Jag gillar tanken på skolan som mötesplats – och funderar på om inte allt målsnack hotar något väldigt väsentligt. Det uppstår en sorts glapp mellan lärare och barn i fråga om varför skolans finns.

  2. Pingback: Uppdaterad intervju med Fredrik Svensson « Anne-Marie Körling

  3. Pingback: Bloggintervju med mig… hos Fredrik « Anne-Marie Körling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>