Fotografiet är taget precis innan hjulen tog mark. Jag tänkte att jag skulle ta ett fotografi just när de tog mark. Kameran hade jag tryckt mot fönstret. Jag var helt beredd. När hjulen väl tog mark så slog jag i huvudet i kameran och glasögonen hamnade på sniskan. Och det gjorde väldigt ont. Jag skrek till.
Jag bryr mig inte så mycket om det pinsamma. Men min granne intill skruvade på sig utan att kommentera. Jag rättade till mig själv och valde att inte heller göra det.
Det var allt!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det är minnet av en känsla som vi vill fånga på bilden.
Hi hi hi… kamerakrockande du… men vilken uppoffring eller utmaning är inte antagbar för konstens skull, den ultimata bilden?
Livets själva kvintessens är nog ”timing” att agera vid absolut rätt ögonblick, en slags följsamhet, rytm, erfarenhet, intuition – och flax! Men liv är att lära och åter att lära. Annars är det nog de mer irrationella, slumpmässiga tillfälligheterna som verkar styra vardagsförloppen tycker jag.
Fick en putslustigt humoristisk bild på näthinnan av din ”kamerakrock” när jag kort efter ditt blogginlägg läste några rader ur Erland Josephsons ”Sanningslekar”.
– Hur händelsen kunde avlöpt för dig –
”… Sven Nykvist och kameran – ett slags symbios eller ett slags fotokonstens kentaur ohjälpligt, för evigt sammanvuxna…”
Fortsatta glada, röda, påskrivna dagar du.
– Klick!
Thord, dina ord är så stora här – när kommer du skriva för alla andra, säger en glad ordmottagare… Du är så välkommen. Jag önskar att du satt bredvid mig och skrattade på flygplanet. För det var komiskt, och hade man rätt förstått mig, så hade det blivit väldigt roligt. Där satt jag korrekt, med mina fina kläder och var allmänt proper, men med alla glimtar i ögonen som far runt och har någon tanke som ska genomföras – som detta med fotograferingen… en sak är dock säker- vi landade. I mitt fall en kraschlandning. Må gott A-M