Iklädd mina kameror. I öronen Hargrove och jazz. Det är meditativt med musik i öronen. Man går i sin egen värld. Ser ut ur den men hör nästan ingenting av den. Jag står mitt i en gata och ser upp mot en delvis paketerad fasad. När jag ska fotografera så står jag där jag står och det kan ta en liten stund. Jag glömmer lätt av mig. Mitt i gatan.
Då viftar en man på andra sidan.
– Vad är det du ser? hojtar han och viftar med armarna. Vad är det du ser?
Ja, jag vet inte riktigt. Vad är det jag fotograferar? Och varför måste jag titta så länge och så noggrant? Har faktiskt ingen aning. Att jag ser – det vet jag. Och det mycket noggrant.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
