Promenaden utan dike

Postat den 03/05/2010 av Anne-Marie Körling

Det är så skönt att följa en väg, en stig, ett spår. Vägen, stigen, spåret kan trots att den är enkel att följa innebära att man tar en avstickare, går en annan väg, eller vänder tillbaka för att man förlorade något på vägen. Jag har funderingar över vägen som metafor. Håller den verkligen?

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vägarna…
  2. Dockan
  3. Att ordberika i klassrummet
Det här inlägget postades i Frågekonsten. Bokmärk permalänken.

3 svar på Promenaden utan dike

  1. sspirit skriver:
    03/05/2010 kl. 4:16 e m

    Det tror jag verkligen på. Vandringen på olika vägar, stora som små. Vandringen är ett av människans primära behov, det är svårt att alltid sitta stilla på samma plats. Vandra efter föda. Födan för kroppen, sinnen och själen.

  3. Plura skriver:
    03/05/2010 kl. 5:48 e m

    Visst gör den det.

    Man brukar kalla dom såm söker vägen för stigfinnare. Och dom väljer inte alltid den breda motorvägen för att komma fram.

Kommentarer är stängda.