Kopyrajt min barndom, en snabbvariant

Kopyrajt min barndom, den snabba varianten


Då jag var så där liten fanns inte barnkonventionen… den är bara tjugo år gammal… HÄPP!
Då jag var så där liten fanns inte tänkasjälv…det man gav ut till barn slukade barn i sig med hull och hår… och eftersom det var sagt och gjort så hade barnen lärt sig. Att de inte hade lärt sig förvånades man över en aning. Undervisningen var katederlik, föräldraskapet var upproriskt lyckliga över att det var gott att leva, de hade ju levt under andra världskrigets skugga… ja faktiskt… och framtiden såg så där ljus ut som den gör då man lämnar mörkret bakom sig, TV gjorde intrång i familjehemmen och Amerika åkte till månen och satte ned fötterna… och mänskligheten hade tagit ett jättekliv in i rymden… och svenska skolbarn kom att få mängdlärans matematik… och sedan gick det inte så bra att lägga ihop ett och ett annat. Sommarlovet var de varma bullarna och den kalla mjölken på Flatens dagkollo för ensamma hundar på stan. Men då kom Beatles och livade uppalltsammans och sen blev det musik och hippies… (va är man knarkare om man gillar Rolling Stones?) och allt det där som sedan måste få en motpol… och snart är vi inne i framtiden… då har vi hoppat över det mesta av världspolitiken, den tekniska utveckling och pling-plong… så fick vi en ny läroplan. (Mot slutet gick det så fort, få fort, så jag hann själv inte med…). Och här sitter jag och är interaktiv med världen. Tänk så det blev!

Och om jag kunde säga något till mig själv som unge så skulle det bli:

– Hej på dej!
– ….

Anne-Marie

This entry was posted in Skriver om ditt och datt and tagged , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Kopyrajt min barndom, en snabbvariant

  1. Plura says:

    Hej på dig du lilla fundersamma flicka på bilden. Du ser lika fundersam ut som vuxen kvinna fast kanske något klokare och reflekterande.

    Berättelsen väcker en yesterday i mitt hjärta, she loves you, en månlandning och ett Woodstock med Jenis Jopplin som slungade en ut i ett förvirrat 70-talet. Plötsligen var verkligheten där och en stund senare sitter man här och är interaktiv.

    Så det kan bli tänker Plura.

  2. mie says:

    Hej på dej Anne-Marie! Ropar jag före minnet av en språngmarsch bort till grannen. Där samlades vi,ung som gammal, för att beskåda den nya märkvärdiga möbeln som kallades för televisionsapparaten. Bakom skåpets dörrar doldes en glasruta, knappar och en liten ratt. När ägaren tryckt på knappen berättade han att ”DEN MÅSTE BLI VARM”…..OCH TILL SLUT….Där, någonstans bland alla prickarna kunde vi skönja ett ansikte som gång på gång rullade förbi och i ett ständigt brusande starkljud. Denna antydan till ansikte var Olle Björklunds. Gissa om det var spännande för ett barn? Ja även för vuxna men det fanns förstås en o. annan som fnös åt nymodigheternas dårskap. Trams som aldrig någonsin skulle in i vissa hem. Så var det med den saken – TELEVISIONSAPPARATEN.

  3. Anne-Marie says:

    Hi hi – båda två. Era barndomsminnen är kopyraijtskyddade av er själva. A-M

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.