Till alla som klättrar på stolar och faller ned

tackar Anne-Marie för ditt stöd till mig. ja min svenska har utvecklat bra, men jag behöver mer övningar om grammatik och sånt. Jag kommer att åka till Stockholm den veckan men jag vet inte vilken dag.. jag ringer dig före. kram.

Det finns vissa människor som jag håller alldeles intill mitt hjärta. De är de där människorna som trots en hel massa hinder, massa trassliga och märkliga hinder, tar sig vidare och kämpar på. Jag kan se en liten unge inte ge upp om att bli hopprepshoppare eller ge sig i kast med att faktiskt klättra upp på den där höga stolen och falla, gång på gång, men ändå…

Det kan vara den där som står utanför det svenska språkets gräns och på egen hand letar upp en lärare för att utveckla sig själv (som ovan) och den där tysta läraren som gör fantastiska undervisningar som ingen någonsin tittade på, det kan vara den där gamle farbrorn som köpte gångstavar för att han tyckte det kändes friare än rullatorn, och den där …

Den rädde ordskrivaren som bara ville skriva om något och svarade i ett blogginlägg med dunder och brak och skrev in sig i min blogg för att stanna… det kan handla om läkaren som började läsa pedagogik… eller psykologen som frågade tvärtomfrågor … för att pröva. Alla dessa människor som klättrar upp på höga stolar men faller ned en gång eller två, men sedan erövrar bokstaven, siffran, gaffeln, kniven, kartan, utsikten och kunskapen. Alla de som ville och vill.

Egentligen finns de där i alla oss – något hinder vi har och som vi ständigt trotsar, bara för att vi vill. Det handlar sekundärt om mod, modet är inte det första. Viljan är det! Jag vill därför vågar jag!

Anne-Marie

This entry was posted in Värdegrunden and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>