Jag kulturyttrar mig

Jag läser en annan människas ord. Jag köpte en hög med böcker igår. Två på det engelska språket. Två på kärleksspråket. Två på faktaspråket. Jag befinner mig i kulturer. Då jag slår ihop boken jag just nu läser blickar jag ut över min kultur. Plötsligt störs den.

Det släntrar in en son och hans flickvän. En ny kultur stör min. Det välkomnar jag. De sätter sig på soffkanten, båda är berättarsugna och vill gnugga ungdom in i mitt liv. Nattlivskulturen är inte min kultur.

Jag ska vandra vattnen runt. Det är min morgonkultur. Också den är föränderlig. Höstkulturen väller sig över sommarkulturen. Erövrar grönt till rött. Blad singlar ned över stigarna. Det är kultur i allt. Som alla andra dagar ensamvandrar jag. Jag bär minnen med mig. Min egen minneskultur. Ibland sjunger jag högt, då är jag lycklig och hämtar sångerna ur mitt innersta. Min självkultur. Min omvärld hör min lycka, den där tonen som nynnandet sprider.

– Sällsamhetskulturyttring. Inte glädje. Inte lycka. Bara varandekulturen. Ja, då sjunger jag, säger jag. Jag är rädd för den omgivning som får mig att sluta sjunga, min varningskultur.

Här hemma hos mig ser jag inte min egen. Min egna hemmakultur är oläsbar för mig. Jag är mitt i den. Jag är en jagkultur som i största delen av mitt liv levt i två-och-flerkulturen. För tre år sedan blev jag en ensamkultur. Mina barn flyttade ut och ifrån. Då erövrade jag ordet jag och kartsökte i en för mig okänd kultur. Tidigare använde jag detta jag-ord så sällan, kanske alltför sällan. Jag talade i vi. Vikulturen har präglat mitt liv. Människan är summan av sina möten, sina relationer och sina kulturäventyr. Vikulturen är större än jagkulturen.

Kärlekskulturen är ett mysterium berättar boken. Jag tänker att ensamkulturen är ett lika stort. Men jag är inte ensam. Jag är mitt i alltsammans. En ynka liten kulturdel bland andra ynka kulturdelar.

Jag välkomnar kulturkrocken. Den ska jag inte polisanmäla. Den ska jag inte skydda med kulturplåster. Den ska jag kulturläsa! Med nyfikna ögon. Stora kulturnyfikna ögon. Med vidöppna ögon. Alla människor är kulturer.

– Vem är du? så ska jag förhålla mig till den andre, och den, och den och  just de två som nyss släntrade in med sin nattkultur till min morgonkultur.

Jag är aldrig ensam med litteraturen. Den skapar ett vi. Den vikultur jag behöver. Jag läser:

alla vi är sociala varelser, så det sociala är inte ett hinder för ett identitetsbygge – utan själva förutsättningen!

Anne-Marie,
som ser kaffet i kaffekoppen som en kulturyttring i min värld.

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

8 svar på Jag kulturyttrar mig

  1. Plura skriver:

    Kaffekultur – en yttring som är bra.

    Den ger ögonöppnare och tankeförmåga att supa in kulturyttringarna vad en än må vara för yttring.

    Läste dagens ledar på SvD.se intressant om svenskars oförmåga, speciellt det offentligas, att ta in just det svenska kulturyttringarna. Plura hoppas att vi vanliga dödliga kan just supa in det tillsammans med allt annat som gör livet spännande.

  2. Anne-Marie skriver:

    Du är bland de trognaste läsare jag har Plura. Du och många fler. Sspirit är också en. Men var är Thord Wiman! Nu ska jag efterlysa honom. A-M

  3. Mats skriver:

    Att vara gäst hos sina barn – då är man vuxen på riktigt!

  4. Anne-Marie skriver:

    Och så är man gäst hos verkligheten. A-M

  5. mie skriver:

    Även jag läser dina inlägg med kommentarer och saknar Thord Wiman!

  6. Anne-Marie skriver:

    Klart du gör Mie, och dina gensvar här är ovärderliga, stora och vackra, men var är Thord?

  7. mie skriver:

    Kanske att Thord wiman har tagit en paus i sitt skrivande men jag provar med att ropa:”VAR ÄE DU THORD WIMAN?? KOM FRAM!!!!! ANNE-MARIE OCH JAG SAKNAR DINA FILOSOFISKT VACKRA ORD!!

  8. Anne-Marie skriver:

    Jag har skrivit till honom. A-M

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.