Snigelliknandets innanför

Så fullkomligt obemärkt drar jag mig inåt. Under och in. Inuti det som är mitt hemma. Jag tassar baklänges in, stänger med försiktighet och absolut respekt min dörr. Smyger med nakna fötter över trägolven och känner hur de ömt mottager mina fötter, stänger ljudet ute som om jag kunde skruva ned det yttre. Regndropparna kastar sig över världen därute. Jag putsar mina tentakler. Jag är en snigel.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.