Leken och lekandet

Jag läser i Svd om den fria leken och tänker att jag nog är en mycket lekande människa. Jag leker nästan jämt. Jag leker med tanken. Jag leker med orden. Jag leker med fotograferandet.  Jag leker för mig själv och kallar det kreativitet. Och är jag bland människor så börjar jag gärna leka med ett ord – gråsugga – eller någon knäpp tanke om att vi behöver fyra floder med rimmande namn för att klara oss ute i världen och då måste jag leka. Jag har alltid lekt. Leken gör mig nyfiken. Jag har alltid älskat gråa stentrappor där jag har suttit som barn och tråkat ut mig själv i så hög grad att leken liksom blev ett befriande påhitt. Jag tycker fortfarande om att ta med mig en kopp kaffe och sitta på en stentrapp och utan att ha en aning möta leken i mig själv.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Leken och lekandet

  1. mie skriver:

    Anne-Marie, tack för vägledningen till Sv.D.
    Den fria lekens innehåll och värde. Dess vara eller icke vara. NATURLIGTVIS ÄR DEN EN REALITET UNDER MÄNNISKANS HELA LIVSLÄNGD. Den fria leken är lika unik som den människa som utövar den.
    Den fria leken inom förskolan har ett stort värde och då menar jag stort. Det åligger den vuxne att tillsammans med barnen skapa en stimulerande och utmanande miljö. Ute och inne. Min erfarenhet var att verka bland 6,7,8 åringar.Jag fann att den fria leken var oersättlig även för mej som pedagog. Där inskaffade jag mej kunskap om det enskilda barnet och gruppen. Detta genom att i möjligaste mån alltid vara närvarande med mina sinnen för att på bästa sätt kunna bereda barnet stimulans till utveckling.
    Elevernas raster = den fria leken. Därför vill jag påstå att skolgården skall vara en plats även för pedagogerna. Rasterna och den ”friska luften” är absolut lika nödvändig för läare som elev. Vilken trygghet det skapar för eleven, oavsett ålder, att det finns vuxna ute. Inte bara en rastvakt. (Rastvakt, usch vilket ord). För läraren, ges rasterna tillfälle att röra på sej i frisk luft, tillfälle för obsevationer, umgås och icke minst att ha varit närvarande under dagens samtliga arbetspass. Lika självklart som det är att barnen skall gå ut på rast, lika självklart skulle det vara att även de vuxna skall gå ut. Nu vet jag att många tänker att detta är en schemateknisk omöjlighet men jag undrar…? Hur är det med de där möjlighetsglasögonen och hinder som är till för att raseras?
    Jag uppmanar alla inom skolan att värna den fria leken. Blanda inte i så många forskartankar kring dess värde. Låt den vara så chosefri som den egentligen skall vara. Dock är det absoluta kravet…DE VUXNAS TOTALA NÄRVARO!!!!!

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Men så underbart att läsa Mie, Jag gillar heller inte ordet rastvakt. Det är en distans i ordet och det passar sig inte kring barn. Må allra bäst. A-M

Kommentarer är stängda.