Jag har någon jag ringer till och läser upp mina blogginlägg. De blogginlägg som är tokiga och ska locka till skratt. Personen ifråga vet när personen ska ringa… det syns nästan i blogginlägget. Jag ringer och läser upp om mina tår-dvs-tåsagorna eller om mina kluriga ordbokspromenader eller av annat slag.
Då jag läser gör jag det med min läsarröst. Den rösten skiljer sig en aning från min vardagliga. Det är lite undangömt ”full-i-fan” i rösten då jag berättar. Då hör jag hur personen på andra sidan viker sig av skratt, får hostattacker och skrattar så gråten kommer. Då vet jag att jag har gjort någon lite gladare för den här dagen. Det gör mig gott! Så ibland skriver jag för någon speciell. Det gör jag för det mesta. Jag skriver för mig själv. Att du läser, du som gör det just nu, förhöjer min skrivartacksamhet.
Jag hoppas jag förvaltar vårt möte.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
