Mitt öppna brev till Lev Vygotskij

Vygtoskij har i Tänkande och språk (bland annat på sidan 258) gått i diskussion med Leo Tolstoj (en liten påminnelse; jag väljer en länk – hur ska du vara källkritisk till min läkning?). Så här diskuterar Lev Vygotskij:

” Dessutom är ordets relation till tanken och bildandet av nya begrepp en så komplicerad, hemlighetsfull och ömtålig process hos själen, att varje inblandning är en grov och klumpig kraft som fördröjer utveklingsprocessen…”

Vygotskij skriver vidare:

”Den oriktiga sidan av Tolstojs påstående har ett direkt samband med han sallmänna syn på inlärningsfrågor och består däri att han vill utesluta varje möjlighet till inblandning i denna hemlighetsfulla process …//. Därvid lösrycker han begreppsutvecklingen och  och dömer undervisningen till största möjliga passivitet då det gäller de vetenskapliga begreppens utveckling.”

ÅH MIN VYGOTSKIJ- får jag gå in i diskussionen i ett slags öppet brev:

Bäste Lev Vygotskij,                       Stockholm den 25 augusti 2010

Jag är en ödmjuk lärare som skriver från en annan tid in i dina skrifter. Må du förstå mig utifrån min tid. Jag är här och nu. Och tiden kräver något av mig. Du gör det enklare för mig då du ser till

  • de vetenskapliga begreppens utveckling

snarare än att försöka hitta felen inne i barnen som vi i vår tid har kommit att fokusera på. Det känns hoppfullt då jag hellre ser till undervisningens innehåll och hur mina elever, ja, och också jag, förhåller mig till detta innehåll. Det betyder att vi alla är så fokuserade på VAD vi ska tala om, processa och tänka. Det gör något med relationen och skapar en slags befrielse i att få dela på ett innehåll. Du skulle se hur elevernas aktioner ser ut. Jag trorr du skulle le.

Den andra saken jag vill lyfta fram är pedagogens roll. Du talar om att Leo Tolstoj förpassar med sina åsikter lärarens roll till den passiva. Det är en hemsk utveckling. Jag tror inte att läraren av idag, och med den tid som bland annat kom under 1960talet, har fått träda fram fullt ut igen. Då under en tid i svensk skolhistoria så gjordes nämligen läraren överflödig. Det handlade om modern teknik, och kanske också för att Sputnik sköts upp och, ja bäste Vygotksij, människan satte sitt mål högt, tog sig ett varv runt månen. Du kan ju tänka dig vilken uppståndelse detta gav människorna. Men Amerika ville vara de som ställde mänskligheten på månen och så blev det. Du  anar inte vad den man sa som var den förste att kliva ut på månen – Ett litet steg för mig men ett gigantiskt steg för mänskligheten.

Ja, så har vi förvaltat utvecklingszonen också nationellt sett. Länderna har härmat varandra för att slutligen vara den som först nådde fram. Till månen allstå. Nu har de börjat samarbeta lite, lite grann för nu  vill dom till Mars. Jag vill inte resa med för jag är lite hemmakär: Borta bra, men hemma bäst.

Under denna tid så måste lärarna ge barn den allra bästa undervisningen – och det trodde man kanske inte fullt ut att lärarna kunde – en del av oss elever under den tiden – kunde därför bli ensamsittande med böcker och texter och den tysta läsningen infördes och själv satt jag med hörlurar i ett språkbås helt avskärmad från mina kamrater och med en lärare som då bara fick lov att hantera on-off-knappen. Det var nog en slags gammal tandberg bandspelare och knapparna var översatta till svenska, för man trodde inte riktigt på att lärarna kunde on-off. Därför stod det det på och av på knapparna. För så var det då jag var liten. Det är länge sedan. Då tror jag Skinner var försöksteoretiker i skolan, men jag är inte säker. Jag vet bara att jag belönades rikligt för mina rättstavningar. Och då blev ju det lite viktigt faktiskt. Man får någon slags belöning, du vet. Som en chokladbit eller så. Fast man fick ett hjärta eller så skrev fröken bra!

Men idag är lärarna inte längre intresserade av passiviteten. Du anar inte vad lärare korresponderar med varandra. De är på ett slags globalt nätverk (jag vet inte hur du ska förstå detta men man kan väl tänka sig att man kan förklara det med ett gigantiskt spindelnät där ordet far milsvida omkring och kan tas upp av vem som helst bara genom att man skriver på ett slags tangentbord, ja… jag skickar med ett instamatik-kort (smaka på det ordet Vygotskij och låt Leo Tolstoj också få smaka på det ordet, själv har jag slutat smaka på det ordet för jag har en annan sorts kamera förstår du.)

Appropå detta med fotografier. Jag undrar om du kan sända mig ett fotografi? Det finns nämligen inte så många att tillgå.

Ja, det var vad jag har att säga och skriva. Jag hör av mig igen om det är så att jag vill lägga mig i diskussionen.

Om jag på någotvis ställt till det tankemässigt så får Ni, min bäste Vygotsij, gärna placera in mig i någonslags utvecklingszon. Kanske jag med mina enkla ord gör något med det du vet och har tänkt ut. Förresten förklarar vi dina texter som ”socialkonstruktivism”. Vad tänker du om detta ord? För oss smakar det väldigt bra. Känns som själva ordet gör något med lärarrollen. Den blir nämligen allt annat än passiv. Ja, du får gärna skriva det till Leo Tolstoj om Du önskar.

Med vänliga hälsningar

Anne-Marie Körling

P.S Jag pratar om dig i en film som UR har gjort – Pedagogiska giganter! och så vill jag ursäkta min digitala handstil, men trots det är det mer tryck i denna form, jag har slutat använda mig av fjäderpennor. Jag behöver behålla dem jag redan har. I vår tid behövs dessa för att flyga med.

Det här inlägget postades i Vygotskij och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Mitt öppna brev till Lev Vygotskij

  1. Pingback: Mats Öhlins blogg » Ett brev till Vygotskij

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Tack min gode chef Mats Öhlin. Läs Mats mycket tänkvärda bilkörning med Vygotskij. A-M

  3. Anne-Marie Körling skriver:

    Tack min gode chef Mats Öhlin. Läs Mats mycket tänkvärda bilkörning med Vygotskij. A-M

  4. Richard Gatarski skriver:

    Ann-Marie, som vanligt mycket fint tänkt och skrivet. Men jag förstår inte dom inledande citaten. Är det månne så att Vygotskij i den första citatet citerar Tolstoj som säger ”att varje inblandning är en grov…”? Annars verkar Vygotskij ju tala emot sig själv.

    Sen vill jag passa på att en en gång påminna om Radiolab, här speciellt avsnittet om Words: http://blogs.wnyc.org/radiolab/2010/08/09/words/

    ”It’s almost impossible to imagine a world without words. But in this hour of Radiolab, we try to do just that. We speak to a woman who taught a 27-year-old man the first words of his life, and we hear a firsthand account of what it feels like to have the language center of your brain wiped out by a stroke. Plus: a group of children invent an entirely new language in Nicaragua in the 1970s.”

Kommentarer är stängda.