En plötslig ömhet och tacksamhet kände jag! Den tycker jag man ska tillåtas sig och också berätta om. Härhemma tittar jag på en hög av äpplen och minns min gårdag. Jag läser också min inkommande mail och läser om lärandet i framtiden, telefonen ringer och en av de vackra stämmorna från långtbortifrån säger
– Jag sitter alltid på din axel Anne-Marie, berätta vad jag ser idag?
Idag gick jag och önskade att jag skulle springa på dig på stan bara för att kunna ge dig en kram och ställa 1000 frågor. Sen kom jag på att vi inte bor i samma stad.
🙂 Din blogg är så otroligt inspirerande!
Nu ska jag ta och kika på dig på TV också.
HAR SETT PÅ KUNSKAPSKANALENS PROGRAM OM DEJ ANNE-MARIE! Jag kan inte vänta!!! NU, GENAST MÅSTE jag få uttrycka min stora beundran för dej Anne-Marie. Vilken presentation av dej och ditt sätt att arbeta. Din personlighet, din utstrålning ,deltagandet/engagemanget. DITT SÄTT ATT MÖTA ELEVEN/ELEVERNA. Än en gång TACK för att du delar med dej!!! Bara en sak till….det blev mersmak!!
Jag kan bara säga – mycket synd att programmet var så kort.