– Hej!, sa jag till skyltdockan. Du har en inre charm, försökte jag.
– Jag har ett inre bandat konversationssamtal från 1950, svarade skyltdockan mekaniskt.
– Oj, sa jag. Är det mycket väl inspelat? fortsatte jag artigt.
– Jag har ett inre, inre, inre, inre, inre, inre, inre, stampade den inre inspelade rösten om och om igen.
– Men oj då sa jag, och fick en lust att knuffa till skyltdockan. Det gjorde jag. Skyltdockan rubbades från sin fönsterplats. Studsade till mot en stol och stod lite snett och blickade ut mot samma gata fast lite från sidan.
– … inre, inre röst från… från… från….
– Men oj så tragiskt. Är det en gammal Tandbergs rullbandspelare, frågade jag och samtidigt ställde jag korrekt in min moderna Iphone och knäppte av ett litet fotografi. Jag upplevde möjligheten att föreviga det jag var med om. Jag försökte vänligt ställa allt till rätta och fingrade nervöst på skyltdockans arm, försökte få skyltdockan att återta sin position.
– från, från, från, från…
– Nej hörrödu, jag klarar inte av för många upprepningar! Måste ut i verkligheten… sa jag med den bestämdhet jag kunde och tog tag i dörren som ledde vidare ut och ifrån detta vansinne. Varför skulle jag gå in i en relation med den här skyltdockan? Hur dumt får det bli, tänkte jag.
– femtitaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaalet, hojtade skyltdockan.
Jag klev rakt ut i 2010. Få se vad man kan vänta sig av en sådan dag. Det är ju lördag!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
