Jag köpte en skyltdocka i Halmstad

Ja… så kan det bli.

Jag köpte en skyltdocka i Halmstad för flera år sedan. Den skyltdockan fanns i en butik i Halmstad. Där dök jag in för jag letade efter mina rötter. Rötterna fanns inte i skyltdockan men affärsinnehavaren var så öm mot sina skyltdockor. Hon klappade om dem medan hon berättade vägen för mig. Jag blev totalt förälskad i hennes skyltdockor så det slutade med att hon tog mig på en skyltdockevandring i sin butik. Där stod Aurora, lite gammal och sliten:

– Henne klappar jag om varje dag.

Sa hon som ägde butiken. Långt uppe i ett hörn stod en skyltdocka, en slags torso och ett huvud, och blickade ned över alltsammans. Den var till salu. Jag slog till. Hon kallades för Mary och det heter hon här hemma hos mig också. Mary satt sedan intill mig där jag irrade omkring för att hitta min farfars hus och hans grav och gatan som hette Felix Körlings gata. Mary var så förstående. Hon sa inte:

– Anne-Marie, det är fjärde gången du kör in på den här gatan, det var fel redan första gången!

Inte något sådant kom över Marys läppar. Vad jag lät Mary höra mig säga förblir en hemlighet mellan oss två. Om man kör fel hur många gånger som helst och in i samma återvändsgränd så är inte språkbruket så brukligt. Det ska i allafall inte skrivas in i den här berättelsen.

Snart/imorgon sätter jag in en bild på Mary. Ni får vänta tills dess!

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Jag köpte en skyltdocka i Halmstad

  1. Lisa skriver:

    Reagerade någon på gatan när du körde där med dockan? Jag vet ett par som på bilresa från Norrland på väg till kontinenten ”råkade” vinna två gigantiska nallebjörnar på Gröna Lund. De fann ingen annan råd än att ta med de två fripassagerarna, spänna fast dem i säkerhetsbältet i baksätet och resa genom hela Europa. Då var det många ögon som spärrades upp! En bil med två vuxna fram och två enorma nallebjörnar som skymde sikten där bak. Sött så det förslår, men kul hade de! 😉

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    De som gick över gatan då jag stannade vid övergångsställen gjorde det. Själv fick jag uppleva det fria ordet och rätten att inte bli avbruten. //A-M

  3. Lisa skriver:

    Ja, det är väl därför vi har två öron och bara en mun. För att vi ska bli bättre på att lyssna….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.