Min son anammade mina vanor ganska snabbt. En vana jag har är att så fort som möjligt då jag är utomlands hitta något slags stamställe. Jag vill så gärna vara stamgäst. Det här hände sig på Sicilien dit jag tagit mina barn och mig själv på semester. Jag vaknade alltid tidigt och smet ut för en egen stund. Jag gick de sicilianska gatorna fram till ett litet torg och där låg just det där cafet som man kan slå sig ned i och titta ut över folkvimlet och lyssna in på dialoger som man inte förstår så mycket av. Den tredje morgonen ställde man fram mitt kaffe och min brödbit innan jag hann beställa. Mitt staminträde var genomfört. Nu kunde mina tre veckor fyllas av denna lyx.
En morgon då jag kom dit satt min elvaårige son vid ett av borden och drack kaffe också. Han var också stamgäst. En morgon möttes vi där. Jag blev så förvånad. Han också. Så här skulle det inte vara. Jo då, han hade sin lilla morgonrunda. Där satt han och jag slog mig ned vid ett annat bord. Vi log åt varandra. Det var en bra morgon. Sen gick vi hem ihop. Köpte med oss bröd till de andra två som sov som stockar.
Jag kan inte glömma den bilden. Min son var så säker. Så hemmatam. Så stamgästvänlig. Och världen log lite grann mot honom som världen gör när barn prövar saker och ting. Jag behöll allt i mitt hjärta.
Där sitter min son som en slags evig stamgäst.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
