Eleverna kan inte koncentrera sig eller är de ointresserade

Postat den 19/02/2011 av Anne-Marie Körling

Ofta säger lärare att eleven eller eleverna inte kan koncentrera sig. Det kanske i själva verket är så att eleverna inte är intresserade. Det är ju en helt annan sak än koncentrationsförmåga! Frågan är vad, vem, vilka som ska få diagnos och varför!

Jag tänker att vi kan vända och vrida på perspektiven tusenfalt och utveckla undervisningarna mångfalt. Då kanske vi får ned statistiken (om det nu finns en sådan) kring barn med koncentrationssvårigheter.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Coachande: elever med koncentrationssvårigheter i skolan
  2. – Kan jag läsa Homeros för eleverna? Även om de inte förstår?
  3. Klandra inte elever för att de inte kan – undervisa!
Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 svar på Eleverna kan inte koncentrera sig eller är de ointresserade

  1. Eva skriver:
    19/02/2011 kl. 9:52 f m

    Det gäller att hitta orsaken. Inte bara symptomen. Hos sig själv. Och hos eleven. Det är så befriande när man hittar en nyckel. Det gjorde jag igår. Kunde öppna . Ändrade mitt sätt att arbeta – och symptomet Jag sett hos eleven var borta. Vad heter min diagnos? :-S

  2. Anne-Marie Körling skriver:
    19/02/2011 kl. 9:54 f m

    Nyfikenhetsdiagnos?

  3. Anne-Marie Körling skriver:
    19/02/2011 kl. 9:55 f m

    Jag tror på den reflektionen! Att se helheten och inte enbart på elevens brist. A-M

  4. Prestationsprinsen skriver:
    19/02/2011 kl. 12:39 e m

    Du har så rätt Ann-Marie! Koncentrationssvårigheter är en brist eller ett ”fel” vi vuxna stämplar på eleven. Det är enklare att hitta fel hos andra…

    ”Intressesvårigheter”, eller svårt att göra det/finna det intressant, blir ett gemensamt problem. Det ligger lite mer på den som ska nå barnet att göra det intressant förstås. Vare sig man är lärare, förälder, idrottstränare, reklammakare eller …

    Jag vill bidra genom att vrida och vända på perspektivet lite mer mot oss vuxna och mindre på barnen, i alla fall när vi söker ”felen” och lösningarna.

  5. Merja Kujanpää skriver:
    19/02/2011 kl. 3:59 e m

    …tänk om man var född i Japan” Läser just nu Säljös bok ”Lärande i praktik” Han skriver ” I Japan dominerar föreställningen att alla kan lära som utgångspunkt. Idéer om individuella skillnader i begåvning ges inte alls samma förklaringsvärde.Det finns således inget naturligt i att vissa misslyckas medan andra lyckas, utan grundtanken är snarast att alla kan nå målet med undervisningen.När någon inte når målet, betraktas man inte detta om ett naturligt uttryck för bristande fallenhet eller intresse.I stället riktas uppmärksamheten mot vad barnet,föräldrarna, läraren, skolan och andra aktörer kan göra för att barnet ska nå målet” // Merja

  6. Morrica skriver:
    19/02/2011 kl. 5:57 e m

    Merja, jag undrar var skillnaden i synsätt ligger? Jag har en ogrundad föreställning om att det kan ha med synen på vem lärandet ska gynna att göra. Medan man i Sverige kan tala om att nationen, och därmed avse industri och näringsliv, behöver fler naturvetare är mitt intryck att man i Japan ser det som att lär sig, det gör man för att det är bra för nationen, och därmed avse människorna och kulturen, om människor är bildade.

  7. Hadar Nordin skriver:
    21/02/2011 kl. 9:28 f m

    Helt Rätt Körling!

    Vi måste våga ifrågasätta oss själva och vårt sätt att undervisa. Vårt sätt att organisera och strukturera barnens tillvaro.

    I min värld tänker jag mig också att jag som lärare inte ÄR kapabel att hjälpa ALLA elever att nå sin potential. De behöver en annan lärare än jag.
    Det vore att övertro sig själv, att man är varje elevs bästa pedagog.

    http://fritidspedagog.wordpress.com/

Kommentarer är stängda.