Som barn satt jag och väntade på att få se ett program på TV. Det fanns sändningstider också. Man kunde se TV från klockan 17 ibland och så avslutades alltsammans med en flimmerruta klockan 23 eller i bästa fall klockan 24.00. Den där väntan tror jag har varit bra. Man lärde sig något med att vänta. Man lärde sig att göra annat. Man lärde sig längtan. Och man lärde sig nog att fantisera. Det är svårt med väntan. Ja, nog om det.
Idag kan man bädda in på sin blogg – och jag vaknade med den tanken. Mina barn som en gång älskade Alfons Åberg och den mjuka rösten som berättade, de fina teckningarna. Idag kan jag med några klick påminna, erbjuda, dela och föra fram en sådan liten film här. Det tycker jag är stort på något vis.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
