Det är något med väntan. Att kunna vänta. Men ändå uppleva sig närvarande, tillsammans och görande. Detta att fiska. Jag har fiskat vid älvar. I timmar. Och jag lärde mig något om att viss väntan är god. Den handlar om att kunna vänta utan att besväras. Om man väntar och besväras kan väntan vara obehaglig. För tankarna tränger sig på, de man vill hålla ifrån sig men också de man vill ska komma.
I skolan väntar eleverna utan att riktigt förstå vad de väntar på. Om det är för stor innehållslös väntan måste vi lärare uppmärksamma eleverna på deras tålmodiga förmåga att vänta. Inte skälla och bråka om de inte orkar. Det krävs otroligt mycket av någon som väntar. I svensk skola väntar eleverna mer än de borde. Och det i sig trasslar till det.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Samtidigt är det i väntan som nya tankar föds, en form av inkubationstid , innan skapandet kan ta vid. Det är en balansgång, att våga vänta,men inte vänta för länge och inte vänta i onödan. Det finns en form av positiv väntan som kanske mer liknar längtan.