All denna väntan – all denna spilld tid

MINA SKOLSKYLTAR

Jag har klockat mina moment i mina lektioner i många år. Det har jag blivit tvungen att göra för att själv säkerställa att mina elever får den tid de har rätt till. Jag startar alltid lektioner omedelbart. I den senaste klassen var det mina elever som klockade lektionsstarten – det fick inte ta mer än två minuter innan alla var samlade och jag var igång. Alltid inledde jag med högläsning. Alltid genast och omedelbart in i händelserna.

Men det var den där klassen jag fick en gång. Den jag fick ta över. Där var lektionernas innehåll och själva lärandet, ämnena och elevernas självrespekt som bortblåst. Det var inte som det borde. Jag studerade tiderna under en vecka. Jag fann, och det bedrövligt nog, att en femtedel av veckans tid försvann till ingenting, absolut ingenting.

Efter denna första vecka presenterade jag min undersökning för eleverna. De blev mycket tysta, tänkte och så började de inse att jag hade undervisningstid och den tänkte jag ta på allvar – allt för att eleverna skulle få det de hade rätt till. Och om detta blev vi överens klassen och jag.

Det är nog ganska långtråkigt att vara elev i svensk skola. Väntan, väntan, väntan. Vi borde slå oss ned i skolmiljöer och vänta in det som sker i klassrummen  – bara för att känna efter hur det är och ligger till. Jag tror ingen gör eleverna uttråkade av vilja utan mer av brist på insikt. Det är svårt att vara lärare, men det ska det vara!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på All denna väntan – all denna spilld tid

  1. Martina Lundström skriver:

    Arbetsro, arbetsro och arbetsro. Om inte fröken tjatade så mycket om arbetsro hade jag varit färdig med matteboken för länge sen. Det sa min son när han kom hem från skolan en dag i första klass. Jag tycker också att det är lärares ansvar att jobba med detta, att sätta igång lektionerna direkt. Väntan är så tråkigt, för både barn och vuxna.

  2. Morrica skriver:

    Det är nästan omöjligt svårt att sitta sysslolös. Utan att man riktigt tänkt på det så börjar man pyssla, viska, pilla, leka med och rätt som det är har kaos uppstått eller man har dagdrömsflugit iväg ut genom fönstret och långt långt bort, utan att man egentligen märkte hur det gick till. Det är sant för vuxna, och det är sant för barn. I ännu högre grad för barn som ännu inte erövrat förmågan att pyssla och viska och leka inuti huvudet.

    Så är det och så förblir det.

    Även om man inte ska gråta över spilld mjölk är det svårt att le inför spilld tid.

Kommentarer är stängda.